Full text: Scriptores Rerum Svecicarum Medii Aevi (Tomus 3)

ORATIO HEMMINGI GADD CONTRA DANOS. 
49 
sättia) en nogsain anwisninghP) der tili, att de theris umgengellse, förhåppendes medh såådant sweri- 
mera förorsakas och rettas<D till sådana edar och j ende och blothende thenn infödde och ijdkelige lygne 
Gfuds försmädelse, aff en ondh förgifftiga natur, än| arthenn att »rschiule, och ther äu inthet annet beuiss 
wore förhånden, genom huilcke the Danskes lögnach- 
tigkett kunde proberis, sà wore då sådane theris för- 
af någon sedwana. 
Ty liikerwis som sannferdiga menniskior *säga* 
sitt tall fram wthan edar och andhre sättia ther 
tro till: så pläga och tuärt emott de lögnactige 
wthan alla blydh Guds nampn fåfengeliga miss- 
scbreckelige eder : hvilcke the och fasth Gudh laster- 
ligenn och försmädeligenn huart ord the nesthen taale 
thilläggie : | ett nogsampt beuiss ther thill, att the 
vttaff theris egen onde förgiftige natur thill sådane 
brucka, sina lygn der[i]nunder att skiulla, och ; Gudhs lastherligit swerijende trengde och dragne blifue. 
dogh lickwell kunna icke de der med wtretta, att Ty thett kan jw icke anners ware, än att Hike som san- 
förståndigt folck setter tro till them och s ) wågarj 
r ferdighe meneskior säije theris taall fram vthenn eeder 
heller swerijendhe, och annet folck sättie ther thill 
sigh på deras ordh. Jagh är nu till thon aller- , , „ Ä , , , ,, 
ö r ° j fullkomligh troo och lofue, sa plaghe och tuertt om 
dom kommen, att jagh är offw[e]r mine sjutijo åhr*)j igenn the liugare icke hafue sky a th misbruke Gudhs 
och haffuer genomwandrat mesta parten aff chri- uain p n jj theris fåfengligheett och lygnn medh någet 
stenhetten: och dogh inga nation eller landskap G | sanningz schenn att betäckie och förschiule och kunne 
befunnit, der så månge och grufwelighe kiöttedar doch leckuell för ingenn deell kommet ther thill, att 
almenliga bruckas som i Danmarck. 
Ty hwem man der om någor handa och än 
om dæd alla ringesta frågar, wari sig bondhe, bor 
gare, adelsman, prest eller biscop, då suarar han 
straxt der till medh en græsseligan u ) ed och Guds 
nampn försmädelse. Och brucka the sådana edar 
så allmänneliga och lättferdeliga, att huar for- 
nunftigh man kan, wthan tvifwell der aff beslutta, 
att the Danske moste aff naturen wara benegne 
och offuergiffne till lögn och bedrægerij. 
Der till medh: sà wærdas de icke heller att 
talla som annat folck, uthan tryckia ordhen fram, 
lika som the willia hosta, och synas endeles medh 
flitt forwendhe ordhen v ) i strupan, for æn de komma 
framm, sammaledes wanskapa the munnen, då the 
talla, wridhan och wrengan x >, så att the draga 
then offwra leppen till then wenstra sidon och den 
nedra till then högra sidon, menandes dett wara 
sig en besynnejrjlighe prydningi’) och wellståndh. 
uågett försichtigtit folck sigb på theris troo och lofue 
kunne förlåthe. Jagh är och nu kommin thill thenn 
ållder, att jagh hafuer öfuerlefuedt mijne siutie åbr 
och igenom wandret mesthe delenn all [o: af] Europén, 
är dågh allrigh komin thill någet thet landh eller folck, 
huilckitt sigh thill så mykitt grufligitt blothende och. 
swerijende, som Danmarcks inbyggere allmenneligenu 595 
brake, sigh tbillwandt hafue. Ty huilckenn, thet ware 
sigh bonde, borgere, edelemän, höfvidzmän, presther, 
prelather, heller biscoper, som af någenn jha och vthi 
the allre ringaste saaker frågaadt warder, då suarar han 
strax ther thill medh enn förschreckligh edh, seijendes, 
wid thenn lefuende Gud är thet så, wid Gudhs fem 
vnndei-2) thett är icke så, wid Christi helige blodh, 
genom Gudhs dödh jagh hafuer thett icke giortt, och 
sådane flere förfärlige blodige köötheeder och än mykitt 
ghrofueligere och så ofthe igenkalle och margfollelighe 
göre, att huar förnumpstig man kann vthen tuifuell 
ther af besluthe, samme Däner thill all lygnn och 
bedregerij ware ferdighe och redebogne. Thett är och 
fasth liooss them ij brwk, att the vthi thet ringesthe 
tingh, som doch allzinthet wärtt är, taghe sigh thill 
wittnesbyrdh the forskrechlige hundredt twsende onde 
landers nampn, wele och icke tale såsom anneth follck, 
I vthenn tryckie ordhenn fram, liehe som the hade en 
j såå starck hosthe, heller och att the med fliith synes 
» 
j endelss forwende eller wride ordenn mitt ij strupenn, 
för än the komme fram. Samelunde wanskape the och 
munnen, ner the taale, wride och wrengie honom, så 
att the diage thenn öfuersthe leppen in thill thenn 
wänsthre sidenn, och thenn wänstre thill thenn högre , 
och mene, att thett skall ware them thill någett besyn- 
I nerligit wällståndh vthi theris taall, att the^ kunne så 
j wanschape munnen. 
p) S.: ett nogsamt bevis. q) S.: relas. s) S.: och uträtta dock der med intet, icke heller sätter förståndigt 
folk tro till dem eller. t) Eller landskap desiderantur in S. u) S. : grofvelig. \) S. : addit midt. x) S. : vrida 
och vränga honom. y) S. : ärlighet. 
2) Contortio vocis Teutonicæ: wunden. , 
*) De hac re vide præfationem. 
Tom . III. I. 13.
	        

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.