SVENSKA ÇHRÔNIKA. 
kena, och bief beslutat, at hvad i Calmar dagtingat och giordt var, thet skulle gå främ , 
ehvad Konungen vore lefvandes eller dödh. Och tå Konungen pä nyt hyllat var, eskadd 
Marsken på slotten af Konungens Fougdar, som ther tä alle tilstädes vore; men han fick 
för svar igen, at thet stod them icke tilgörandes för ahn the till visso finge veta at Kon 
ungen var död; tå sade Marsken them alfvart till, at the icke skulle komma tilbaka igen, 
för ähn the andtvardat hade slotten ifrå sig. Thermed moste the ock föllia Marskens rad 
efter, och fick sä Marsken slotten in, Stäkaborg, Stäkaholm a), Axevald,' Elfsborg, Ve- 
sterââs o) och Åboo, och andtvardade them strax i Svenska mäns händer. Stäkaborg fick 
hans Mag eller Systerman Kiels Svensson, och Hans Kröplin, som altid hade varit the Sven 
ske benägen, och ännu yttermere sig till all troheet förplichtade, fick in Åboo slot, med 
thet samma vart och all slotslofven förvendt, sä at slotten skulle bollas Marsken och Drojze- 
ten tilhanda, och hvar them något vederkomme, skulle’ the hollas Rik seps Råd till handa, 
och thermed var nu ther till kommit, som de Svenske hade länge åstundat, neml. at slotten 
motte vara i tlieras hender, som ville vara Konungenom väl sa trogne och rätrådige, som 
någre fremmande män best vara kunde; sädhan när Marsken sielf kommen var till Stock 
holm, fick han ock slottet ther in med» 
Så vore nu the Svenske allesammans väll sa fierran glade, at slotten Vore kompne ifrå 
utlendingar uthi infödda mäns hender, doch vore väl någre ibland them, som tychte at 
Marsken hade alt for myckit framgång, hvarföre the och mongestades förde honom ganska illa 
ut för menige man, huru högmodig, girig, tyranisk han vara skulle; thetta giorde myckit 
Erich Puka fram för alle andre, och lychtades ther med, at samma Erich begynte till at 
uppenbarliga handla emot Marsken, hyllandes bonderne till sig, och kom så myckit till vägha, 
ther igenom han utlofvade afslag på skatten och andra frijheter, at Bönderne mongestedes 
Vorde uprorisk ©mot Marsken, och toge sig före bestalla nogre slott, som Marskens folck 
îâg uppâ, såsom Vesteråås och örebroo, ändoch the ther medli intet kunde utretta, uthan 
vorde ther ifrå slagne, sa at ock Erich Puka motte gifva flychtena up i Dalarna när han 
borde at Marsken kom stark dragandes ifrå Stockholm, men Marsken drog ta ther omkring, 
som meste uproren varit hade, straffandes them som högst hade Varit i spelet, en part till 
lifvet, en part till stora penningha summor. På Närikeboerne blef lagd een ahncnnebg. 
skat för theris buller skull, hvilken man kallade Skumposkat, och skedde thetta S;t Lu- 
ciæ tid p) A:o i456. Therförinnan Marsken hade thetta för händer, handlade Erich Puka 
thet meste han kunde medh Dalakarlarna, och kom så fierran (her med, ut the gingo ut 
man af huset och fölgde honom in åth Vesteråås, men nar the kompne vore tiil Hollaskog, 
mötte them ther Marsken med sit folck, och hölt ther med them een skermötsel, doch sked 
de ther ingen stoor skadha. Ther med drog Marsken tilbaka igen till Vesteråås, och kom 
sädhan i dag emillan honom och Erich Puka så lenge the skulle komma till orda, ocli sades 
samma Erich een fulkomlig försäkring och feelighet till af Marsken, så at han motte komma 
frij både till och frå, therfore och någre skulle hafva gät i lofven, såsom Biskop Thomas i 
Strägnäs och Here, ty kom han ock med tå till Vesteråås. Såsom nu samme Erich var dri 
stig både af naturen och af then leigde han fådt hade, så talade han ock fridt ut alt hvad 
han hade i sinnet, och effter han med ibland lät sig någor, ord undfalla, af hvilke Mar 
sken sampt med the andre som ther tilstädes vore, toge een ondan grund q) till honom, 
gick Marsken till och togh honom vid halsen, och sänden strax till Stockholm, ther han ock 
tå efiter Drotzetens befalning halshuggen vart. Ther blef och tå med thet samma gripen 
en annan öfverdådig sälle af Erich Pukas andhang, benemd Hans Mar them son , han vardt 
stägladt för Vesteråås, men thet säijes at Biskop Thomas och the andre, som Erich Puka 
säkerheet tilsagt och therfore god varit hade, vorde öfver thenne handelen ganska illa til- 
frids 
n) Codd. 4 , 8. deest. 
o) Codd. 4 , 7, 8. deest. 
p) D. i3 Dec. 
q) Misstanke, suspicio. 
Tom. II. 
II. öo.