SVENSKA CHRÔNIKA* 
I09 
ka han fast ofta iemmerligha trachterade, styfde, stympade, brende, i röök uphengde, och 
kunde thermed intet venda igen, for ähn han omsidher uprette menig man till itt ganska 
förfärligit uproor, som så tilgick. 
Pä Kopparbergit bodde een man benemd Engelbricht , han var lithen till vext, doch till 
förstånd och sinne snell, frimodig och vältalande, och aldeles väl skickelig, ty at han och 
Var upfÖd i herratiänist, och efter han ock var en god svensk man, och hade sitt fädernes 
land kärt, ömkade han sig svärligha öfver thet stoora tyranni och öfvervold, som fremande 
män alstades i riket bedrefvo emot the Svenska, men synnerliga förtröt honom thet han sa 
godt som dagliga see och höra moste pâ the bönder i Dalarna, hvilka Jösse Erichsson sa 
iemmerligha plågade, ty tog han sig thet omak uppa, at han theras saak och klagomåål, 
som således trachterade vore, in for Konungen foordra ville, såsom han Ock strax giorde, 
neml. drog till Danmark, och gaf Kon. Erich all lägenheter tilkenna, synnerliga om Jösse 
Erichsson oeh hans tyranniska misshandel och förplichtade sigh ther bredovid på lijfif och 
hals, hvar annat ähn rätta sanningen skulle medh honom befunnen varda. Men hans ärende 
var fögho bevendt i then gången, allenast fick han bref medh sig lieem igen till Riksens 
Rad at nagra al them skulle fara up till Dalarna, och ransaka huru her om var, och gifva 
honom thet skrifteligha tilkenna: doch eij thesmindre skulle Jösse Erichsson alt blifva vid 
sin befalning, thetta blef och strax af Riksens Råd,' effter Konungens befalning och skrif- 
velse aldeles bestält, och eliter Riksens Råds bref, som Engelbricht åter förde till Ko 
nungen igen, innehölt och lydde thet samma som han tillorene klagat hadhe, var han än i 
then andra gången så myckit dristigare, klagandes hårdeligha på Jösse Erichsson och begä 
randes ratt, så at Konungen ock ther öfver misslönt vardt, saijandes till honom: Tu hafver 
ock altid så myckit klagha, gack tin väg, kom intet meer for mijn öghon. Ther medh gick 
han bort ifrå Konungenom, mumblade vid sigh sielf och sadhe: Åhn skall iag een gång 
komma igen. 
Kär nu Dalkarlarna sage att ingen klägomåål nu meer hielpa kunde , uthan at Jösse 
Erichsson blef tlieraf så myckit stoltare och argare, sadhe the sigh heller villia döö hvar 
tnan, ähn sådhana öfvervold lenger lijdha, ty församlade the sig ock man af huset, toge En- 
gelbricht till Höfvitsman, och droge så nider åth Yesteråås. Men ther komme och någre 
af Riksens råd till handels medh them, hvilke så taalde förthem, at the then gången gâf- 
vo sigh tilfrids, och gingo heem igen, doch kort afsagdt at alrig skulle theris skatt och ut- 
skylder meer komma i Jösse Erichssons hender, och skedde thet åhr i455, tå Kon. Erich 
als regerat hadhe vidh pass åhr. Men när thetta uthi så motto stillat var, hadhe Jösse 
Erichsson sitt bud up i Dalarne, och lät krefia på skatten, ther medh blef tå åter een ny 
rumor så skarp, at Dalakarlarna strax drogo nid, och bestallade Yesteråås Slott, och ville 
kort af icke skillias thädhan för ähn Riksens Rad och Kon. Erichs befalningsherre, be 
nemd Grefve Hans a ), moste gå till och skicka een annan fougde ther på slotet. Ther medh 
kom tå Jösse Erichsson sin koos tadllan, och Dalakarlarna gingo åter heem medh then för 
tröstning at them skulle vederfaras skääl och rätt; men ther var icke longt emillan, för ähn 
the gingo ut igen, ty the hade spordt, huruledes Konungen skulle hafva unsagt them medh 
een argare fougda ähn thenne Jösse Erichsson var, om elliest någon argare vara kunde, ty 
liölt ock nu Engelbricht medh sin hoop fram, dragandes strax till Borganäs, thet fick han 
strax in, och brendet af; ther näst drog han åt Köping. När slottsherren på Köpingshuus, 
som heet Herr Johan Wåle , sporde Engelbricht komma, gaf han slottet Öfver, och rymde 
sin koos Öfver åth Stäkaborg , ty fick ock Ertgelbricht strax thet slottet in, hvilket och så 
afbrendt vardt. Sädhan begynte han handla både med menighe man och medh Frelset ther 
omkring, at alle skulle eendrechteligha hielpa ther till at rijket utaf fremande mäns och 
tyranners händer komma motte, till hvilket the icke heller vore nödige, drog så strax 
ââth 
a) Comes de Eberstein. De viris autem et locis cimus Cliron. Bythm. Majori et Erico Olai, quos 
in sequentibus memoratis conteras notulas quas subje- presse noster secutus est. 
Tom. II. 
II. 28 .