r 
84 
LAURENTII PETRI 
skulle varda Konungens mâgh. Elfter samme budh drog och tå Hertogen medh een stoor 
hoop af thet Svenska ridderskapet ther in, och blef ther ganska väl undfången. Men om ta 
ock någhot sådhant som man gissade pä then tijden emellan Kon. Håkon och Hertogh Ench 
handlat blef eller eij, är intet till visso kunnigt vordit. 
Ähret ther elfter var itt stoort samquemd i Stockholm, och skall till eventyrs ta \ara 
skedt, thet som säijes om Hertogh Magnus Kon. Byrgers son, nembligha at han tå skulle bhf- 
va utvalt till Konungh i Sverige elfter sin fader, vart och på samma tijdh Marskens Herr 
Torgil Knutsons bryllop hollit medh Grefvens dotter af Rawensborg, och tå bryllopet var 
öfverstått, var samme Torgil åth Konungen och hans bröder Hertogarne, som tå och vore 
tilstädes, begärandes at han motte lijsat och förlossat varda af then svåra tunga, som han 
nu i tretton åhr, uthi rijksens regemente dragit hadhe, men ehvadh the hafva gifvit honom 
lör svar, kom thet intet likvel på then tijdh ther till, som han begärat hadhe, kanske at Her 
togarne ville veeta först sin deel afvittrat i gods, land och lähn elfter theras fader, elfter 
som the ock nu voro till ålders kompne, dock togho the sigh een annan förmyndare benembd 
Herr Äbiörn, som tå var Drozete, men Marsken Herr Torgil blef alt medh Konungen. 
När tå så skedt var, som Hertogarne begärade, nembl. at theras var ilrånskilt, begynte 
thet genestan så gå emellan them och theras broder Kon. Byrger, som thet tillförende emel 
lan theras fader Kon. Magnus och theras faderbroder Kon. Waldemar gått hadhe, nembl. 
at hvarthera såg uppå sin egen fördeel, och rijksens besta achtade retsliga ingen; ty elfter 
Konungen ville thet någorstädes hempta in igen, som han igenom thetla brödraskiffte umbu 
rit hadhe, begynte han leggia monga nya skatter pa landet, sa at meeniga man vart ther 
öfver ganska myckit betungat; och meena een part at Marsken sadhant skulle halva kommit 
till väga, sampt för Konungens skull, hvilken han således ville holla vidh macht, sampt och 
för sin egen skull, at han skulle förmå uppeholla ståtet, som thet nya gifftermalet krafde. 
Thesslikes begärade Konungen ock uthaf Clerkerijt någhon hielp, then Biskoparne ic 
ke hafva velat undergå, hvarföre han ock fick itt agg till them och hadhe i sinnet låta gri 
pa Erchiebiskop Nils, och fleere som honom i thet ärendet stodho eraoot, Biskop Peder fVe- 
steråås, som i then Kareleske feigden varit, och samma Karelar till Christen troo hulpet ha- 
dhe, var någhot tilförende rymd uthaf rijket till Norrige, ther han och dödh blef, om tlxet- 
ta eller och någhot annat skall halva varit orsaken till hans älende, ähr icke rettsliga kunnigt 
vordet, doch skall thetta visserliga hafva varit orsaken ther till, at Konungen någhon tijdh 
nembl. på sjette åhr holt i förbudh then parten af tijonden, som kallades fattigmans deelen 
then han dock omsider gaf löös, anseendes the privilegier som hans föriäder, the framlidne 
Konungar ther uppå gifvit hadhe a). 
Ahr elfter Christi byrd ioo4 öppade sigh forst then skadeligha ovillien, som emellan 
Kon. Byrger och hans bröder Hertogarna, Erich och Waldemar kommen var, af hvilken alt 
thet onda, som här elfter förtaalt varder, förorsakat ähr. Ty ändoch Konungen hadhe väl sam 
me ovillia och misstycke till thenna sina bröder tilföi'ende, nembl. alt ifrå then tijden the 
jsigh togo een synnerligh förmyndare, och bytte sigh medh arfvegods, land och lähn ifrå honom, 
dock lät han sigh lickvel ther medh alrig thetta så klarliga bemerkia, och skall hafva så 
tilgångit. På thet åhret någhot elfter Påska, hölt Marsken Herr ’Xorgil itt stoort Geste- 
budh på sitt slott Aranääsi), beläget i Vestergöthland icke longt ifrå Skara, tijt hadhe han 
och ljudit Konungen och bådhe hans bröder, såsom nu alle vore lustige och gladhe , så tyck 
tes och Konungen vara alt medhan gestebudet stod, men ta gestebudet var uthe, och hvar i 
sin stad skulle draga heern till sitt, kallade Konungen bådhe sine bröder till sigh öfver een 
sijdha, och begynte till at låta them förstå huruledes honom var förekommit at the skulle 
hafva i sinnet villia gifva sigh utaf landet, och settia sigh up emoot honom. Hvar the ta 
ock så till sinnes vore c), vore hans begäran, thet the honom ther uthi gifva ville een redeligh 
förvarning d ), hvar the och icke så, uthan och annars vore till sinnes at the tå strax gafve 
honom 
a) Cfr. Chron. de Areliiepiscop. a Scheffer o edit. c) Cod. 3. desunt: vore lians begäran .... v o- 
p. 3j. re til! sinnes. , 
b) Codd. 5 . 7 : Arnes; et ita infra. cl) Codd. 5. 7 . 8 . ita habent: at the tä strax ville 
giflVa honom en redeligh iörvarningh var hans begäran.