Full text: Scriptores Rerum Svecicarum Medii Aevi (Tomas 2)

SVENSKA CHRONICA. 
65 
om honom sagt varder, at han älskade rätt och rättvijso, thet är hoonom till een ganska 
stoor ähro, ty hvadh kan vara lofligare? hvad höfves enom Konungh bättre, än at han haf- 
ver rättheetena kiär ? såsom och Konungh Davidh förthenskull bedher tlier om säijandes: O 
Gudh gif dock Konungenom tin doom , och Konungens Son tina tettfärdigheet. Ty all öf- 
verheet är eenkannerliga thertill af Gudi, at boon rettena styrkia och vrångheeten straffa 
skall; theriore är thet een kosteligh tingh när then , som verldsligh macht hafver, therpå llij— 
teliga achtar, till hvilkit Gudh alt voldh och öfverheet rettsliga skickat och förordinerat 
hafver. 
Han säijes hafva låtit retta och förbettra Sveriges Laghbook, thet är honom och till itt 
härligit lofordh, ty ther medh varder betygat, at han hafver hafft konungsliga omsorgh, ic 
ke för them allenast som i hans tijdh lefde, uthan och så för them, som eflter honom kom 
ma skulle, ty såsom munteligit taal är them tiänligit som närvarandes äro, och pahöra kun 
na, så tiänar thet som i skrifvelse är författat, bådhe them som närvarandes äro, och i 
framtijden komma skole ; så kan man och väl tenkia, at sådant arbete, som han lät företaga 
medh Lagbokenes rättilse, var på then tijdhen stoorliga af nödene, ty ther hafver, utliari 
tvifvel, månge stycker och lagh efFter hednisk villo och meeningh varit insatt, som iblandh 
Christit folk icke väl kunne stå till lydandes, när han tâ sådanne lagh iörvandladhe, så at 
thet måtte draga öfvereens medh naturen, och Guds beskrefne lagh, giorde han icke allenast 
såsom een loüigh Landsfurste, uthan ock som een rettsinnigh Christen och eenkannerliga 
Guds tiänare. Och är honom sådant än till så myckit större ähro, at endock många Christ- 
na Konungar allaredho här i rijket för honom varit hafver, likväl var iu allestädes thetta 
nödtorfftiga vercket hoos them försummat. 
Ytterligare varder honom tillagt, at han uthi alla måtto sigh therom beflijtade, at iblandh 
hans undersåther all tvist och tvedrächt afskaffadh, men sämio och kärleek uprättat och vidh 
macht motte hollen vardha, hvadh ock thet är för een dygdh, gifver vår Herra Christus 
tillkenna ther han säger: Salige äro the fridsama. Thenna är retsliga then dygd af hvilka 
samme vår Herre sigh i skrifftene een fridförste kalla låter, ty hafver och thenne fromme 
Konungen, thes heller ölvat sigh ther uthi, och i så måtto lagt sigh all vinningh om, at han 
rnotte varda then eviga himmelska Konungenom Jesu Christo lijk eenliga, och var thenne 
dygden uthi hans tijdh så myckit lofligare, så han tå var ganska myckit af nödene. Ty så 
som man af Chrönikorne förnimma kan, hafver här i rijket på then tijdh varit een ganska 
stoor och förfärligh tvedrächt, ja, så stoor at boon gick öfver alt thet som han förmåtte å- 
stadkomma, bådhe medh rådh och dådh, så at lian och sielf på sidstone theröfver blifva 
måste. Dock var hans godha meningh och mödo icke förthenskull förtapat, medhan Gudh 
altijdh och i allom tager villian för machtene. 
Så talas och myckit om hans mildheet emoot the fattige, huruledes han fill theras nöd- 
torfftigheet altingh hadhe ospardh, och varder thet synnerliga myckit prijsat, som han säijes 
skall hafva giordt och talat, när hans undersåter förde fram sin laga skatt, eller hvadh elliest 
var för utskylder, ty man säger, at han thenne orden skall tå plägat bruka. Mihi mea suf 
ficiunt. Jagh hafver nogh af mitt egit, behåller edert för edher sielfve, ty edre effter- 
kommande skola val behöivat. Och skall thermedh låtit them föra theras uthgerdh heem 
igen till sitt, och ändock sådana hans ordh hafva väl medh sigh itt betenekiande; likväl hvar 
lian i sanningen så giordt och talat hafver, kan man iu klarliga förnimma theraf, at girug— 
heet ocli vrong begerelse till främmandes gods, hafver varit fierran ifrån honom, som ock 
thet kunde förachta, som ock honom medh retto borde, och lagliga tillhörde. 
Medh then reeso han giorde till Finlandh, inladhe han ock stoor ähro. Först i så måtto 
at han så manliga stridde , van seger, och tvingade fienden hålla fridh ; ty the plägade offta 
giöra skadeligit infall hi jt in i nästa gräntserne. Sedan at han medh thet samma förvidgade 
ocli uthspridde Christen troo. Ty förr gaf lian fienden ingen fridh, än the allesammans ha 
dhe lagit vidh Christen troo, och låtit sigh döpa. Men när the och så giordt hadhe, fingo 
the 
Tom. U. 
II. 17.
	        

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.