SVENSKA CHRONICA. 
39 
Östen, Urbars son, togh vidh rijket efter sin fader. Han hafver varit Baggortl öfver- 3,>. 
mattan liädsk, eliter som hans handel moot them nogsampt betygar; ty hvadh som hälst hans 
Härshöfdinge Gunnar, sampt hans krigsfolk medli gräseligit rooff, mord och brandh, qvinno- 
skämmandhe, och snarast sagt, medh allahandha jämmer bedrefvo sä godt som öfver hela 
Norrige, thet räknas altsammans för Konungh Östens gerningh, som slijkt synes hafva be- 
fallat, eller åtminstone thermedh seet genom finger. Men huru ock om alt annat kan haf 
va varit, så var ju thet eena smäliga stycket visserligha Konungens gerningh, tlier han 
säijes hafva satt een hundh för Konungh i Norrige, och strängeliga befalt, at the Norrske 
samma hundh giöra skulle all then ähro, som een konung medli rätto hafva böör af sina 
undersäther, och säijes thet skedt vara medh sådant vederlagt vijthe, at boo som hälst 
funnen vart, then thetta icke giordhe, eller giöra ville, honom skulle handli, foot eller nå 
gon annan lem, uthan alla nådher, afhuggen vardha, så olfta som han häruthinnan vorde 
funnen brotsligh. Thertill medh betvingadhe han landet medh sa mänga och svara beskatt 
ningar , at thet omsider blef reent utarmat och blottfattigt. Dock skedde sadant icke heller 
alstinges uthan saak. Konungh Östen förtröt then smaleek och misshandel, som the Nor 
ske hadhe begått in på hans broder Nora, uthi sa matto, at the först al frij villia och be- 
rädde modhe hadhe gått till och begärat, hyllat och medli svoren edh anammat samma Nora 
för theras Konungh, och likväl alt sådant intet aktat eller hållit hadhe, uthan också honom 
öfverfallit och jämmerliga dräpit, sättiandes een annan i hans stadh. Ty måste the ock nu 
theras otroo, förräderij och öfverdådigheet så dyrt betala. Likväl giordes thetta alt för groflt 
bådhe medh then hundakonungen, så ock then grymma handelen som så allmänt gick, bådhe 
emoot så oskyldiga soin skyldiga, äntå ock väl kan vara, at thenne Gunnar, som säijes af 
naturen hafva varit argh och tyrannisk, hafver myckit giort på sin egen efventyr öfver, och 
föruthan Konungens befallningh. 
Siolm, eller som sombliga böcker hålla, Fiolm h J, vart tagen till Sveriges Konungh, effter 36. 
Ostens dödh. Om hans lefverne eller Regemente talas intet i Chrönikorna, men om hans af- 
gångh är så skrifvit, at hans egne tienare skulle hafva dränkt honom uthi itt miödakar. 
Hvadh tå härtill skall hafva varit för orsak, eller ock om så skall i sanningh vara tillgångit 
medh thenna Konungh Siolm, effler Konungh Hundingh (såsom tilllörendhe bemalt är) lägs 
ock något sådant till, häruppä kan man icke vara full viss; dock är ju therom ingen tvifvel, 
hvar thenne Kon. Siolms tienare så hafva handlat emoot theras herra, at the tå hafva handlat 
icke som trogne och hulde tienare, uthan som otrogne skalkar och förrädare, ehurudana han 
ock i sitt umgänge varit hafver. Ty någre äro, som hafva här om then meningen, at then 
ne Konungh Siolm skall hafva lefvat i stoor öfverflödigheet, och myckit slagit sigh löös medh 
sina egna tienare, och thermedh gifvit them tillfälle till sådana theras företag och öfverdå 
digheet. Men härom må vara huru thet kan ; likväl vardha the intet orsaka. 
Man han här icke fördölia then meningh, som een part halva i) om thenne Konungh 
Siolm, sampt medh the andra ni jo här näst effterskrifna Sveriges Konungar; ty the gifva 
före, at sex af them, the förste, rfembl. thenne Konungh Siolm , Swirker, Walandh , Visbur, 
Domaldtr och Domar icke skulle hafva varit både Sveriges och Götha Konungar, uthan 
Göllia Konungar allena. Sammaledes at the andra fyra näst elfter them skrifna , nembliga, 
Attii, Digner , Dager och Alrich , icke heller skulle hafva varit begges rijkes Konungar; n- 
than skola allena hafva regerat här uppe i Sverige, thesförinnan the andre sex regeradhe 
i Götha landh; medh hvilka theras meeningh the träda tvartifrå alla våra gambla Svenska 
Chrönikor, som eendrächteliga thet innehålla, at alle och hvar och een, af thessa ti jo Ko 
nungar, hafva regerat i Sverige, under hvilket Götha landh ock måste förståndit vardha. 
Men theras grundh, som man kan förmärkia, hafver varit i sakene, at the således bäst och 
fogligast skulle hafva förlijkat våra Svenska Chrönikor medh the Danska om tijden, ther så 
tyckes, som the icke komma skola öfvereens, eller ock at saken synes elliest hafva sig härmed 
något 
h) Catal. Reg. N:o 1. 2. 6. cfr. Joh. Magnum , L. i) Joh. Magnus, 1. c. C. 17. 
TIL C. 17. ö