SVENSKA CHRÔNÎKA. 
21 
Man säger ock om thenne Konungh Helge , at han itt syitncrligit bittert haat skall hafva 
dragit till the Svenske, och them thermedh till smäleek och neeso gått till och giordt een 
sådana lagh i Danmark, at hoo som sigh förbrnte på någon svensk man, thet vare sigh 
med dråp eller annor åverkan, tå skulle thet altijdh liggia till liallva mindre böter, än när 
thet giordt var på en annan. Ty är ock Albertus Krantzt) vidli then meeningen, at thet 
inbundne haat, som så länge och idkeliga hafver varit emellan thesse bådha Rijken, skall här 
utliaff först och mestedeles kommit vara, hvilket icke heller olijkt är. 
Atisl, then äldre af Hotbrodhs söner, togs till Konung elfter honom, hvilken sampt Atis i 
medh hans broder benembdh Hother , samme Konungh Hotbrodh, medan han var i lijlvet 
och i sin välmacht, förskickat hadhe till Konungh Gewar i Norrige, sin synnerlige godhe vän, 
likasom till een vijs och dygdesam tuchtomestare, at the ther under honom uthi godha seder 
och ährliga konster, hvilka till godh Politia och lofligit Regemente voro tienlige, upfödde varda 
skulle. När tå samme Atisl till rijket kommen var, togh han sigh till hustru Rolfs Dana Ko 
nungs moder, benembdh Ursulan). Thetta gifftermåhlet var väl af een godh meningh före 
tagit, nembliga at genom sådana svågerskap skulle Konungomen emellan een fullkomligh vän 
skap , och rijken een beständigh fridh, förorsakadh varda. Men såsom inenniskiornes upsåth 
och godha meeningh full ofta feela pläga, så gick thet ock härmedhj ty ther man hadhe lör- 
modat godt, vändes tvertom, och blef till een dråpeligh skadba och obeständh. Och skall så 
hafva begynts, at emellan Konungh Atisl och hans Furstinna, nembligen förnembde Ursula 
npkom een ovillie; men effter han så hastigt icke uthsläckt och uthslagin vart, hände såsom 
gierna plägar, at han tå ökades meer och meer, till thes han sigh omsider bröt uth i itt så 
bittert haat, at ingenthera then andra lijdha kundhe. Therföre fick ock Drottningen thet i 
sinnet, at hoon om eens ville vara alf medh Konungh Atisl, sökiandes altijdh thertill lägen- 
heet, och icke thet allena, uthan tänkte uppå, huru boon medh list måtte förarma och uthr- 
blotta Konungens Kammar, och komma alt Gull och Sölff, som tå ganska myckit var för 
handen, i sins sons Konungh Roffs händer. Dock såsom hoon var fast illlundigh, och full 
medh arga list, så llölt hoon thet llemligit hoos sigh, och lät sigh alsintet uthi någon måtto 
bemärkia, uthan leets alt så som thet skulle vara hennes högsta begiäran, at emellan bådha 
Konungarna (som voro, then eene hennes man, och then andra hennes son) skulle blifva een 
evigh vänskap. Och pa thet, såsom hoon föregaf, all misstyckio och ovillie måtte thes foge— 
ligare afskaffat vardha, rådde hoon på quantsvijs Konungh Atisl thertill, at han skulle kalla 
Kon. Rolfl af Danmark til sigh in i Sverige, såsom thet ock strax efter hennes råd, genom 
Konungens skrifvelse bestält vart. Men hemligen skref hon sinom son samme Rolff til, at 
han ändteligen komma skulle, icke för then saak skuldh, som uthi Kon. Atisls skrifvelse var 
föregifven (ty hoon viste väl at han slijkt föga ladhe på sinnet) uthan therföre at hoon ach- 
tadhe blifva af medh honom, nembl. Konungh Atisl, och ville thermedh komma uthi hans 
händer all then skatt, som var uthi Konungh Atisls Kammar. 
Aff sådana sins moders listiga rådh och hemliga stämplingh, leet Konungh Rolff sigh be 
veka, så at han oförtöfvat gaf sigh in till Sverige. Men när han framkom till gårds råka- 
dhe Konungh Atisl (som hans olycko var) icke vara tillstädes, ty hadhe the ock thes bättre 
modren och sonen, till at rådslå, huru the måtte bäst komma thcras anslagh till väga Men 
något thereffter, sedan alt var rådgiort och beslutat, kom ock Kon. Atisl till gårds, och fann 
tå ther Konungh Rolff för sigh, och elfter han icke annat kunde tänkia, än at alt skulle vara 
giort i then bästa meeningh, fägnadhe han samme Rolf, sin stiufson , ganska väl, och lät 
strax tillredha itt mäckta härligil giästebudh, efter som them bådhom väl höfdes. Vidh the 
nu såtho till bords, och hade emellan sigh ganska mångahandha tal, såsom skiee plägar, kom 
ther iblandh annat up itt spörsmål om dygderna, hvilken aff them skulle hållas för then yp 
perste. Thertill skall tå Konungh Rolff, lijka som een krigsman först hafva svarat, at Tåla— 
modh skulle öfvergå alla andra dygder. Men Atisl gaf före, at Gifmildheet skulle höfvas 
Konungom bäst, och at han till sådana dygdh större lust hadhe, än till några andra. Sedan 
vart 
t ) Chron. Regnor. Aquilonar. Frf. i546. p. 386. u) Saxo: Ursa. Islandi: Yrsa. 
Tom. II. II, 6.