SVENSKA CHRONICA.
T 9
ne Konnngh Hunclingh säijes sielfF och för vänskap skull bafva dränckt sigh uthi miödkaret;
men om Konungh Siolm ther lägges gierningen Konungens tienarom till. Om nu thenne
sägnen, om Konungh Siolm, skall kommen vara af ty, som nu förtaldt är om Huiidingh, elfter
som slijkt understundom skee plägar, eller skall ock sä medh bådom thessom Konungom vara
gångit, kan man till visso intet säija; ty må ock hvar hafva härom livadh meeningh ho
nom sielfvom täckes. v.-. ' .
Regner , Konungh Hundings Son, kom till Rijket efter sin fader. Dock förr än sa skied- ^ '
de, hafver han måst myckit lijda, synnerliga af sin stiufmoder benemdh Torildh, och skall ner
sä vara tillgängit. Konungh Hundingh åtte medh sin förra hustru tvä söner, then eena hett
Regner , then andra Toraldh. När the tå, medan the ännu bådhe små voro, theras moder
mist, och stiufmoder igen i staden fått hadhe, gick ock sä medh them, som medh stiufbarri
mestadels gå plägar, at samrna theras stiufmoder unte them intet myckit godt; och ändock
hoon altijdh nogh leet förstå sin onda villia, som hoon till them hadhe , likväl medan theras
Fadher lefde, toorde hoon icke så fullkomliga låta honom Utlibrista, som hoon elliest giferna
giordt hadhe; men så snart han blef dödh, vart thet meer än nogh kunnogt, hvadh ther på
färde var för itt bittert liaat. Ty oansedt at sådana väldiga Konungabarn voro myc
kit och mångastedes befryndade , dreef hoon them likväl bort uthaf hofiVet ifrån theras la-
derliga arlf, ty hoon förleet sigh på sin slächt, nembligä Konungen i Danmark, som var
hennes broder. Dock kunde hoon icke thes heller komma åth at förgiöra them , som hooit
elliest gierna yille, för theras faders gambla vänner skuldli, som bådhe ganska mange och
mächtige voro, så väl uthrijkes som inrijkes, livilka alle itt noga Upseende therpå hadlie, at
slijkt (som Uthi så måtto nogh var till befrüchtandes) icke skiee skulle. Thet giorde hoorl
dock een tijdli them till Smäleek, som sagt är, dreeff them uthaf hoffvet, och leet them kom
ma långt af Vägen, Uthi een ödemark , tiler Konungen hadhe sina fäbodhar , at the ther val
lare och fääherdar vara skulle , meenandes genom sädäna neeso och förtryckelse sä kunnä
uthsläckia i them altsammans bådhe modh och blodh, at the sigh aldrigh skulle törä üpdukä, ^
an sijder tili Rijket eller ftâgor Konungsligh ährö hafva ästundärti
Thenna grofvä misshandel emot tliessa ädla och Oskyldiga barnen sporde èen hogbofert
Jmrnfrü i Daümark, benembdh Svanhvijta; nembligä Konungh Hadinghs dotter, och ömka
de sigh svåra myckit ther uthöfver; ty tänkte hoon ock medh sigh, huru hon them till und-
Sattningh komma måtte. Tå ock nu hoos henne betänkt var, huru boon häråtli gå
ville, giorde boon sigh medh tienligit föllie och allehanda nödtorffter redhö, till at besökia
them på thet rum hoon hade bespoort at the varä skulle. När hoon ock tijt kommen var,
och lann them ther för sigh sådana, nembligä i fäälieerdehampn och skickelse, frågade hoorl
ihem först, ho o the voro och hvadan uthkompne. Men efter tire hadhe een misstanka Irardm,
lijka som thetta af theras stiufmoder skulle vara undersatt, sVarade then äldre brödren räd-
deiiga, säijandes; vij äre intet annat än fattige heerdar och bondebarn, och för räddhögä
skuldh så långt bort i markene undanvekne; ty elfter thet vij voro' salte till at vachta Ko-^
nungens boskap, och icke bättre af oss hafver tillsedt varit, än så, att någor stycker theraf
aro förkommen, them vij icke hafva kunnat igenfinna, frucktade vij, ät vij lijka som försurrt-
melige och otrogne vachtare skulle äntasfadhe och hårdeliga straffadhe vardä. Nu emedan
han sådant taladhe, sågh Jungfrun alt stadsint pä hortom, gifvändes granna acht på hans Ög-
nalete, på mun, kinder och heela lians ansichte, huruledes thet Var Uthi alla måtto skiönt
och ädelt. Sedan sadhe hoon tå till horiom: Icke seen J tlrerut före, at J skolert Varä (som J
säijenj bondebarn, uthan nligh syrtes så på edher, och må Väl säijat, at J snarare arert af
Konungaslächt och blodh, och vände sigli så till honom och sadhe: säg miglr sanningena yrig-
lingh, huru tin sak rätteliga ståår? och hvarföre tu ast så långt hijt ulhkommen? Drängen
svaradhe: skall jagh tå säija rätta sanningena, och icke längre dölliat för idher. Min stiirf-
moders liaat hafver thet giordt, at jagh icke tor varä bekiändh, hvadhart jagh kommen är.
Tå sadhe Jungfrun till honom: fruckta tigh intet, jagh veet väl hvadan tu äst kommen, och
hvadh tu halyer för föräldrar, sij för tina skull är jagh hijt kommen, hafväudes Ömko öfver
tigh,

Nutzerhinweis

Sehr geehrte Benutzer,

aufgrund der aktuellen Entwicklungen in der Webtechnologie, die im Goobi viewer verwendet wird, unterstützt die Software den von Ihnen verwendeten Browser nicht mehr.

Bitte benutzen Sie einen der folgenden Browser, um diese Seite korrekt darstellen zu können.

Vielen Dank für Ihr Verständnis.