svenska chrÔnicà* i5 
Ville bekomma Jurtgfrunä, hvad fadrert ville eller eij; ty at ock pa then tijd räknades Såda 
na Öfvervåldh, som elliesi i sig sielf ert stoor last är, för een ganska stoör ahro. Therefter 
giorde Konungh Gram sigh niédh någre afsirte män redho, och drogh sä förklädd irt i Sverige, 
till thes han dijt kom som Jungfrun vistades, mert han hölt sigh therüthi skogen icke långt 
ifrårt fördoldh, sa länge hart genom trogne budbärare förfahra kunde JungfrUries villia. Närta 
thetta sa troliga pä lians vägnar värfvat och bestält var, ät ock Jüngfrurt sielf* dijt petsönligä 
kom, ther som Gram var fördoldh, taladeä tlle så vidh , at Jungfrun med sirt egen godvilliä 
fölgde honom af landet; Mert när Konungh Sigtrugh thetta Veta fick, var hart strax üppe 
medh eért ganska stoor macht, at han thet liögirtodh, som honom skiedt vär, hänlpliäs mät 
te ; theslijkes var Danmarks Konung icke heller seert. Ta the nU voro kompne till mötes, hoff 
sigh up them emellan eert mäclita stoor sîachtning ; dock skall thet sâ hafva lycktats, ät Sveri 
ges Konung bief ther af Konungh Gram, som säijes hafva varit een mächta kiämpe, slagen. 
Ther medh vart tå then förtrostningh befunnen falsk och fåfängh, som Sigtrughs spåmän ha-» 
dhe honom gifvit, nembl. at han medh jern aldrigh skulle till döds slagen vardlia; ty Ko 
nungh Gram, som slijkt tillförendhe genom rycktet väl viste, hadhe låtit ginta sin klubba, 
then han till strids plägade bruka, full medh guldh, hafvandes thermedh then meeningh, at 
ändock Sigtrugh lets nogh säker vara för jern, så skulle thet ändå feela honom, elfter hart 
viste icke taga sigh vahra för guldet, som han således hadhe aclitat bruka emoot honom, thet 
han ock ta fick i händer röön. Men thenna fabel tyckes hafva then meeningh, at then se 
ger, som Konungh Gram säijes här hafva vunnit, honom skall han hafva kommit til vä^ 
ga, icke sä myckit medh jernet, thet är medh macht och mandom, som medh guldh, thet 
är medh skiänker, såsom ock väl elliest ofta plägar tillgå i verldene. 
Sedan Konungh Gram thenne segren vunnit hade, rustadhe sigh emoot honom till stridä 
Swerin g), som tå Ståthållare var i Götha landh, villiandes försvara Rijket, at thet icke skulle 
komma i fremmartde händer. Mert tå nU bådha härarna lågo till redho i markene, skall Kö- 
rtungli Gram gått till, och budit Swerin en eenvijges kamp} ty som hall var een starck man 
och välligh hielte, sa giorde lian sigh ock theruppå viss nogh, at livar thet till sådana kamp 
komma kundhe, skulle han väl behålla markena. Thetta bodet händhe ock Swerin, dock 
meera för skam skuldh, än thet han drista kunde på sin afvel. Ty så hölt man före på then 
tijden, at hoo som hälst icke ville ståå sinom vedersakare een sådan tillbudin kamp, then 
samme skulle räknas för allaredllo öfvervunnen. Och hafver medh thet kämpandet fordom 
dags varit sa allmänt, at man ock thet i rättegånger tillåtit och brukat hafver, så at ther 
någon sak var bister, eller ther parterne elliest icke kunde gif'va sigh tillfrids, måste the tå 
slå een kamp therom. Then parten, som tå blef then andre öfvermechtigh, han behölt ock 
rätten; hvilken lagh vidh macht hålles i Rysselandh ännu i dagh. 
Nu på sådana eventyr kommo the bådha, nembl. Gram ooh Stverin, på Vallen vkpna- 
dhe; meti tllermedll skall tå theras vederskiffte gripit ändlia, at Swerin blef ther liggiändes 
dödli på marken, lians fiende alstinges oskaddan. Dock var thet icke heller ännu thermedh 
giordt, ty Swerin hadhe många brödher, hvilka alle voro theruthi eerts och så till sinnes, at 
the antingen hans dödlt hämpna, eller theröfver falla ville. Men Gram hadhe nu itt sådant 
modh bekommit, at hart allena icke fruktadhe gå Irani emoot theitl alla, och äntå thenne 
kampen var ganska liårdh, så at ther skifftades bådhe mångh hugg och stoor, likväl blef thet 
andalychtone theruppå, at Gram behölt segren, och alle tliesse brödher luto dodert. 
Een part villia säija, at thenne Swerin icke hafver varit Konungh Sigtrughs Ståthållare, 
sont riU sagt är, uthan hafver varit sielfver Konungh i Gotha landh, och skall rätteligen hett 
Scarirtj och at Seara stadh i Vestergöthlandh, then han till itt Konungsligit sate ther byg- 
gia leet, skall af honom fått nampn, ändock then Danske Saxo meenar, at Scara skall 
hafva bekommit thet nampnet af een som hett Scare, therfÖre at han sampt medh sin bro 
der Hiatt , på then platsen som Staden sedail bygdes, drapin vart af eenom af Danmark, 
som hett Olo , och var een machtigh kiämpe; thet dock icke myckit lijkt ar Å). 
Nu 
g) Cod. 1. 4. S varia. 
h ) Saxo, L. VII,