PER S. REMBERTUM, 
247 
Päningom, ther afF gaff han fatigho Folke huan tionda Päning. Vm fattigha Ånkior oc Fa- 
dherlös Barn läät han sik aldramäst umwardha, oc ä huar han viste Årmeta vara, thijt foor 
han idhkeligha, oc vithiadhe thom, oc gafl thorn gerna sina Gaafuor, til thäs at the matto 
thäs bäter gita standit i Gudz Thiänist. Widher sit Bälte bar han altidh en storan Pusa d) 
medh Päningom, oc thet giordhe han for thy, at nar hans Fatabwrs Swen var ey när stad- 
der, som hans Almoso pläghadhe skipta, oc kom tha nokor fatigher Man som Almoso bed- 
dis, tha gaff han sielfuer aff thom Pusanom, utan alia Dwalu. Then tidh han loor kringom 
sit Biskopsdöme, oc giordhe sit ämbete, sorn Biskopa plågha göra, för än han sielfuer gik 
til Bordh, tha badh han ä tilförande inledha fatight Folk; oc tha the varo inledde, liiolt 
han sielfuer for thom Mullögh e ) oc Watn, oc badh thom thua thera Händer. Tha thet var 
giort, gaff han thom sina Almoso, oc läät thom säthia faghirlika til Bordh; oc tha the varo 
satte, sidhan gik han til Bordh medh sinom Gästom. Thetta här oc mykit annat giordhe 
han alt fore Jesu Christi Nampn skuld /). Oc änthogh at han vilde ey göra opinbarlika nokor 
Järtekne, for huilken han viste väl, at han skulde fa Manna LofF aff oc fafängo Wärdhline 
Åro; thogh allikouäl giordhe Gudh fore hans Dygdha skuld stoor Järtekne, än thogh at han 
ey astundadhe, som pröfuas ma medh thy. Thet hände en tidh um en hälghan Dagh, at 
Sanctus Ansgarius prädicadhe fore Folkena inne i Friisland i enom Byy,somhet Osterga. 
Ibland annor ordh som han prädicadhe, forbödh han opinbarlica allom, at engin skulde göra 
nokot stort ärfuodhe um hälgha dagha. Somlighe aff thom som hans Prädican hafdho hört, 
the varo forthrotne oc vanwyrdho hans Ordh. Sua brat the komo hem ighen, oc the sa- 
gho at Himilin var skäär oc faghirt Wädhir, tha gingo the wt uppa thera Ång, räfsadho 
Höo, oc baro samman i Saatan g). Tha the hafdho thet giort, oc quäldenkom, äpter thy som 
Gudz vilie var, tha kom genstan Eldir i al the Saatan, som the hafdho räfsadh oc samman- 
burith allan then daghin, oc brände thet HÖödh alt i Asko. Oc al the Saathan som the haf 
dho räfsath oc sammanburidh um andra dagha tillorin, the stodho mit ibland the som brun 
no alla väghna umkring, oc thom skadde ey eth stykke, oc ey bran aff thom eth minzsta 
stra. Then tidh Folkit, som ther bygdhe umkring, fingo see then stora Röken som ther up- 
slogh lankt borto fran thorn, tha vurdho the rädde oc illa vidhir, oc thänkto at thera Fiända 
varo kompne, som vildo bränna oc skena thera Land. Ther näst genstan äpter, tha the gingo 
af stadh alle medh enom Hyij A), oc mento visselica fa vita hvat thet vare, tha befunno 
the, at thet var inkte annat än Gudz Plagha, som the fingo, for thet at the varo olydhughe 
thom hälgha Biskopenom Ansgario, som thom forbödh i sinne Prädican, at the skuldo inkte 
ärfuadhr. um Högtidhis dagha. 
XXX IL 
junxit, quas in textu Remberti Latino, ad finem Capit js 
XXXI. occurrunt. 
g) SStai), acervi 1. strues foeni. 
h) Hij, Huij, nictus' oculi, ett ögonblick, 
particula temporis brevissima. Quae vox etiamnuni in 
sermone vulgari celeritatem festinantium apprime de 
signat. 
d) Puse, Posse, sacculus, crumena. 
e) Mulloga, vas, in quo manus lavantur. Lat. 
malluuium , vox composita a manus et lavo. Ita nostra 
' u ,a est a rnund, quæ in vetere Lingua Islandica nia- 
num notat, et lös; a lavare, ut egregie observavit Ihre, 
m blossario, a d fi. v. 
/ ) fnterpr. Svec. cum hocce Capite sequentia con-