XXXIir.. O LAI PETRI 
34o 
sens klämmo och theras hånglande insegel före, i samma beseglmg brukade Liskop < Hans Srask 
i Linkiöping ett listigt Romarestycke, i tlief att han skref en lijten skrift sä lydandes^: 
Härtill är iag nödd och tvingat. Samma skrift lade han i vaxkupona under inseglet sa 
att thet intet märkias kunde, och thetta brefvet vardt utgifvit på S:ti dementis flag v) A:0 
i 5 i 7 . Sedan sändes åter Erkiebiskop G östa f till Staket i sitt behäld igen, och bestallmn 
gen fullfölgdes, rnen thet varade dock icke sedan länge, ty folket som Erkkbiskopen hade 
med sig pä slottet, ville icke länger stâ faste med honom. Ty måste lian gifva slottet upp, 
och gä af föga bättre än en fången man. Så blef tå Stäket som beslutat v ar nederbrutit. 
Så vedersakade och Erkiebiskopen Upsala Sticht, och resignerade thet PåfVenom Geom fritt 
upp igen, och han kom så till Westerahs, och var ther på nagon l.ten tijd i C.ö t 
Sedan kom han till Ekholmen x . Och tå thetta alt skedde, var Påfvens Legat Johannes Än 
gelns Arcimholdus med Romare aflat här i rijket. 
Sommaren ther efter soni var Anno Domini 101b nagot efter Pingesdaga, kom Ko 
nung Christum med en stor hop skiepp och lolk inför Stockholm och sieli lägrade sig på 
Söder malm, och kunde dock intet skaffa, utan han lät beskiuta thet yttersta tornet löi 
södra port och stormade ther något till, dock kunde han thermed intet uträtta, utan fick ther 
5ärt folk och clödt. Så kom thet och ther till, att han lät sitt folk komma till Brännekyrkio, 
ther kom han till slachtning med Herr Sten och bief ther afslagen y ) och miste ther en stoi 
hop folk och gaf sig så åter in på malmen i sitt läger igen, och ther blef han någon 
tijd. Men efter han såg sig intet kunna uträtta och sommaren i ömed, bröt nan sitt fiigei 
upp igen, gaf sig till skieps , och achtadei segla åt Danneniark igen, men tå lian med sstt 
folk gaf sig åt skieppen, slog Herr Sten af staden efter honom, och jagade mycket af hans 
folk i siön, mycket blef och slagit, och något mehr än tryhundrat bief fångat,, och the 
fördes in i staden , och Konungen lät sedan ransuna them igen. Och tå han kom med sin 
skiepp uti skiären, vardt vädret honom så hårdt under ögonen att han ingenstädes komma 
kunde, så lät han en del af sitt folk draga öfver land hasteliga till C psala, ther shmnade the 
och drogo strax tädan igen. Men efter thet vädret stod långsanuiH liga Konung Christiern 
emot, begynte honom fattas fetalia, så att hans folk led stor nöd af hunger, och för hunger 
skull gaf sig en stor hop af hans kneckter till Herr Sten. Tå nu Konung Christiern såg 
att både Gud och menniskior voro honom så emot, att han ingastädes kunde hafva framgång 
med sin anslag, så begynte han slå på en annan s träng och gaf thet så före, att han ville 
handla vänliga med Herr Sten , och giöra en evig frijd Rijkcn emellan. Och Herr St; n trod 
de honom väl, hade och gierna haft frijd, therföre begynte han liandia vanliga med Konun 
gen , och lät honom i lians stora nöd ocli hunger fa oxar och annat hvad han behöfde, 
ehest hade hans folk måst dö af hunger. Konung Christiern stod och hårdt ther efter, att 
han måtte hafva fått Herr Sten till tals med sig och hade i så måtto achtat låta dräpa 
honom eller och fånga honom. Herr Sten var och endels sa till sinnes , att han ville hafva 
farit ut till honom, livar Borgmästare och Råd i Stockholm icke hade sa hårdt statt ther 
emot, ty the sade honom thet allvarliga tiii, att om han fore ut; ville the strax halva en 
annan Herra, efter the väl viste att han aldrig sedan skulle komma i sådana måtto tillbaka 
igen som han utfor. Theraf besinnade lian sig och for icke si elf ut, men i en felig dag och 
tillsagda tro och låfven sände han sex af sina gode män till honom, som voro t hesse efter— 
skrefne Gustaf Erichson z), Laurents Sigge um och Joran Siggeson a) Olof Kyning , Bengt 
flilson b) och Hemming G add , Elcttus. Them tog Konung Christiern alla med sig, fick så 
bör och seglade åt Dannemark, och lät så påskijna hvad lian achtade Herr Sten, om han 
bade fått honom till sig. Och äntå Konung Christiern låfvade ut, att han ville giöra en evig 
frijd rijken emel an, (och Herr Sten satte ther tro till som förberört är, och lät honom fä 
fetalia och livad han behöfde) så hölt lian thet icke bättre än som nu sagt är, och ofrijd 
blef ståndandes rijkcn emellan så sedan som förr och förargade livar uppå annan. 
Om sommaren ther efter som var Anno Domini i5ig vardt i Dannemark hållen en 
Romersk rättegång emot Herr Sten och them som med honom höllo, och thet gick så till cj: 
Påfven Leo hade budit Herr Sten vijd bann, att han skulle tillstädia Erkiebiskop Göstaf 
kora 
rt) Sparre. , 
b) Grip. 
c) Cfr. de hacce excommunicatione v. C el se , 
Bullar, p. 2i6. Wilde, Hist. Pragm. p. 454, Hvit- 
feldt , 1. c. p. 1126. 
v ) Die 23 Novembris. 
Prædium in p iroecia Wekholm Uplandiæ. 
y') Cantilenam de hoc proelio y. Sv. Folk 
visor T. TI. p. 5o2. 
z) Wase. 
I