SVENSKA CHRONICA.
£89
fortiinde och förplichte oss alle samman stadelig till evig tijd samman att blifva, under eit
Konung, både för oss the nu äre och framdeles tillkommande Varde, som vi; och nu göre
i Jesu Christi namn.
Och effter thetta som nu förtalt ar, folier ta i samma beram eller beslut the Artik
lar som förr berörde äro , att hvart rijke skal bhfva vijd sin lag och frijheter. Och medait
thetta så förhandlades, lät Engelbrecht grafva ena graf eller dijke vijd Telgie, att Skepp
skulle komma ther utur Salta siön in i Mälar f). Men ta tijden kom som f örelagder var ;
att Konungen skulle komma till Stockholm, och han icke kom, blef strax rop och rychtö
emot honom, att han ingen ting skulle villia hålla som låfvat var. Dock blef tijden än tå
forlängder till Mårmässo g). Ta kom Konung Erich till Stockholm, och the Svenske for-
samblade sig i Jungfruhamn, och sände så tlieras fullmachtige till St. Clara Klöster på Norre-
malm, men på Helgeandsholmen kommo the till tals med Konungen, och var th et the ras hög
ste begiär, att the måtte blifva vijd Sveriges lag och frijheter, och att Slott och Lahn måtte
Vara i Svenska manna händer. Men Konungen ville icke gierna gå ther under, så måste
han dock giörat, så framt frijden, som i Halmstada giord var, icke skulle blifva om intet i-
gen. Thet var väl märkiandes på alla Konungens anslag, att han ville giora thet Svenska
Ridderskapet om intet , och komma ett nytt Frälse här in i rijket, therföre lät han främ
mande män få all Slott och Lähn in. Och the Svenska lät han hafva sådana utresor och
bekostningar, att the blefvo platt utarmade. Men elfter thet the Svenske voro nu så mäch-
Ega, att the hade mästa parten af alt rijket inne, therföre hade Konungen eij annor råd
utan att han ju måste lofva och svärja them thet the begiärade, hvilket dock icke annat var
thet the begiärade, utan att han skulle låta them blifva vijd Sveriges lag, och thet var han
them plichtig. Dock var han begiärandes, att han måtte fa förse Stockholm, Cahnarne och
Nykiöping med hvad män honom täcktes, och ther voro the Svenske tillfrijds med. Dock
sa, att the skulle vara Danske eller Norske, och icke andre främmande män. Och effter
theras begiäran gaf han them Drotzet och Marsk, som i rijket skulle skaffa lag och rätt.
Herr Christiern Nilson blef Drotzet och Karl Knutson blef Marsk, och när thetta så skedfc
var och Konungen hade gifvit sina bref ther uppa att ske skulle som the Svenske begiära
de, låto the Konungenom all Land och Lähn upp igen med the Slott the innehade, och
han skulle läta alla Slottzlofvar stå then Herra tillhanda som endrächteliga till rijket keest och
korat vorde, och blef en aftalat sak så att all ovillie skulle afläggias på båda sijdor. Men
strax Konungen hade fått landet fritt in igen, antvardade han Slott och Lähn hvem honom
täcktes, och aehtade intet thet som lofvat ocli bebrefvat var. Therföre sände Rijksens Råd the
gode män af Dannemark som tillstädes voro till Konungenom, och låto förmana lionom, att
han ville hålla thet som utlåfvat var. Och effter thet intet hielpa kunde, ginge the och
sielfve till honom, men tå the framkommo fingo the intet annat än kort svar, spott och
spe, och han sade sig icke villia vara theras Ja Hem. Thesslijkes kastade han them thet
före med, att Engelbrecht aldrig hade giort honom then skada som skedder var, hvar Rid
derskapet icke hade kommit honom ther till, af hvilket svar the nog märkia kunde, huru han
var till sinnes med them och föllo ther mång ord, som them intet behagade. Thenna Ko
nung Erich räknade så högt then skada han lijdit hade af the Svenska, och han ville int»t
tänkia hvad skada och orätt han them i så mång år giort hade. Eij heller ville han besin
na huru stor tillfälle han hade gifvit them , till att göra thet the giorde. The voro ho
nom lydachtigheet plichtige thet är vist, och han var plichtig hålla them vijd Sveriges lag
som han lofvat och svoret hade, men han hade gått ther vijdt utöfver, och the Svenske
hade nu väl i trettio ar lijdit stoor oskiäl af honom, så att man val märkia kan, att thet
the giorde hafva the icke giort af käti, ellies hade the förra tänkt ther något till, och icke
lijdit thet så länge; men nu dref nöden them till att göra thet the giorde. Konung Erich
sade sig icke villia vara theras Jaherre. Dock hafver man ingen Herre hört fara ther illa
utöfver, att han hafver så gifvit sviga för sina undersåter, att the hafva älskat honom, och
så varit en Jaherre. En Jaherre är tryggiare och mar bättre än en Tyran. En from
Herre måste vara en Jaherre, ther skiai och rätt pa äskadt varder. Konung Erich ville
hafva stool’ troheet af the Svenska, och han ville ingen trohet hålla them igen. Han ville
intet besinna hvad thet innebära hafver, att ett land eller rijke sätter sig en Herre eller
Konung öfver hufvudet, ther thet skier, ther sätter then menige man stoor tro och lijt till
honoi»
/) Cfr. hac de re Chron. Rhythm, supra p. 7 S. p) Die 8 Septembris.
II. 7 S,

Nutzerhinweis

Sehr geehrte Benutzer,

aufgrund der aktuellen Entwicklungen in der Webtechnologie, die im Goobi viewer verwendet wird, unterstützt die Software den von Ihnen verwendeten Browser nicht mehr.

Bitte benutzen Sie einen der folgenden Browser, um diese Seite korrekt darstellen zu können.

Vielen Dank für Ihr Verständnis.