SVENSKA CHRONICA. 
£89 
fortiinde och förplichte oss alle samman stadelig till evig tijd samman att blifva, under eit 
Konung, både för oss the nu äre och framdeles tillkommande Varde, som vi; och nu göre 
i Jesu Christi namn. 
Och effter thetta som nu förtalt ar, folier ta i samma beram eller beslut the Artik 
lar som förr berörde äro , att hvart rijke skal bhfva vijd sin lag och frijheter. Och medait 
thetta så förhandlades, lät Engelbrecht grafva ena graf eller dijke vijd Telgie, att Skepp 
skulle komma ther utur Salta siön in i Mälar f). Men ta tijden kom som f örelagder var ; 
att Konungen skulle komma till Stockholm, och han icke kom, blef strax rop och rychtö 
emot honom, att han ingen ting skulle villia hålla som låfvat var. Dock blef tijden än tå 
forlängder till Mårmässo g). Ta kom Konung Erich till Stockholm, och the Svenske for- 
samblade sig i Jungfruhamn, och sände så tlieras fullmachtige till St. Clara Klöster på Norre- 
malm, men på Helgeandsholmen kommo the till tals med Konungen, och var th et the ras hög 
ste begiär, att the måtte blifva vijd Sveriges lag och frijheter, och att Slott och Lahn måtte 
Vara i Svenska manna händer. Men Konungen ville icke gierna gå ther under, så måste 
han dock giörat, så framt frijden, som i Halmstada giord var, icke skulle blifva om intet i- 
gen. Thet var väl märkiandes på alla Konungens anslag, att han ville giora thet Svenska 
Ridderskapet om intet , och komma ett nytt Frälse här in i rijket, therföre lät han främ 
mande män få all Slott och Lähn in. Och the Svenska lät han hafva sådana utresor och 
bekostningar, att the blefvo platt utarmade. Men elfter thet the Svenske voro nu så mäch- 
Ega, att the hade mästa parten af alt rijket inne, therföre hade Konungen eij annor råd 
utan att han ju måste lofva och svärja them thet the begiärade, hvilket dock icke annat var 
thet the begiärade, utan att han skulle låta them blifva vijd Sveriges lag, och thet var han 
them plichtig. Dock var han begiärandes, att han måtte fa förse Stockholm, Cahnarne och 
Nykiöping med hvad män honom täcktes, och ther voro the Svenske tillfrijds med. Dock 
sa, att the skulle vara Danske eller Norske, och icke andre främmande män. Och effter 
theras begiäran gaf han them Drotzet och Marsk, som i rijket skulle skaffa lag och rätt. 
Herr Christiern Nilson blef Drotzet och Karl Knutson blef Marsk, och när thetta så skedfc 
var och Konungen hade gifvit sina bref ther uppa att ske skulle som the Svenske begiära 
de, låto the Konungenom all Land och Lähn upp igen med the Slott the innehade, och 
han skulle läta alla Slottzlofvar stå then Herra tillhanda som endrächteliga till rijket keest och 
korat vorde, och blef en aftalat sak så att all ovillie skulle afläggias på båda sijdor. Men 
strax Konungen hade fått landet fritt in igen, antvardade han Slott och Lähn hvem honom 
täcktes, och aehtade intet thet som lofvat ocli bebrefvat var. Therföre sände Rijksens Råd the 
gode män af Dannemark som tillstädes voro till Konungenom, och låto förmana lionom, att 
han ville hålla thet som utlåfvat var. Och effter thet intet hielpa kunde, ginge the och 
sielfve till honom, men tå the framkommo fingo the intet annat än kort svar, spott och 
spe, och han sade sig icke villia vara theras Ja Hem. Thesslijkes kastade han them thet 
före med, att Engelbrecht aldrig hade giort honom then skada som skedder var, hvar Rid 
derskapet icke hade kommit honom ther till, af hvilket svar the nog märkia kunde, huru han 
var till sinnes med them och föllo ther mång ord, som them intet behagade. Thenna Ko 
nung Erich räknade så högt then skada han lijdit hade af the Svenska, och han ville int»t 
tänkia hvad skada och orätt han them i så mång år giort hade. Eij heller ville han besin 
na huru stor tillfälle han hade gifvit them , till att göra thet the giorde. The voro ho 
nom lydachtigheet plichtige thet är vist, och han var plichtig hålla them vijd Sveriges lag 
som han lofvat och svoret hade, men han hade gått ther vijdt utöfver, och the Svenske 
hade nu väl i trettio ar lijdit stoor oskiäl af honom, så att man val märkia kan, att thet 
the giorde hafva the icke giort af käti, ellies hade the förra tänkt ther något till, och icke 
lijdit thet så länge; men nu dref nöden them till att göra thet the giorde. Konung Erich 
sade sig icke villia vara theras Jaherre. Dock hafver man ingen Herre hört fara ther illa 
utöfver, att han hafver så gifvit sviga för sina undersåter, att the hafva älskat honom, och 
så varit en Jaherre. En Jaherre är tryggiare och mar bättre än en Tyran. En from 
Herre måste vara en Jaherre, ther skiai och rätt pa äskadt varder. Konung Erich ville 
hafva stool’ troheet af the Svenska, och han ville ingen trohet hålla them igen. Han ville 
intet besinna hvad thet innebära hafver, att ett land eller rijke sätter sig en Herre eller 
Konung öfver hufvudet, ther thet skier, ther sätter then menige man stoor tro och lijt till 
honoi» 
/) Cfr. hac de re Chron. Rhythm, supra p. 7 S. p) Die 8 Septembris. 
II. 7 S,