A 
them sina skyldmän , pa thet the thess bättre skulle kom 
SVENSKA CHRÔNICA. 
ma till gifftermâhl. 
Och efFter 
t U han altijd fagdade pa Skåne, lade han mänga svära skatter pä landet. Sä g.erde „eh 
skada “1“r ’TJ **,°° h ,n[M in ! WästergSthtand oeh annorstädes, landet tili en dräpelig 
under U K “»'väre Svenska Chrönikor innehålla, ha,Vor Sverige \Å 
tiid tillförne 1 r ™ l "' S - ! brecllt * sådana betryck och bcdrölVelse, att thet näppeliga någon 
med ,Ir,v V " “t ." a , 1 . i,dit H “ w *» " 1 " <i «>' »"“t «I att begdfva sina Lands,„an 
r - 'cki f" 6r ° t | 1 01 äna tJjem ^ îott ocb bäste ? Land och Laim, att thet künde intet 
2 , h ° i n0m i Sielfv0m - Théfföre mäste hån ju altijd betunga landet med många beskatt- 
thesto bS« t î et kUn f e an thä mtet fÖ1 ’ Slä ClIer b0ttna fÖr hoi ? oin > och pä thet man ma 
,. , , / e Unna besinna hvad tunga landet hade, vill man något upräkna at the tungar 
och beskattningar som Clerkerijet hade. 
Forst gafvo aUa Kyrkio Landboer ut ena mark till liästakiop hvarthera. 2:0 Ån e- 
na mar 1^ astakiop livar Landboo. 3:o Tog Konungen oeh hallparten af alla Kyrkioti- 
onde 1 tu ar. ao Thernäst halfparten af alla Clerkers, Biskopars ocli Kyrkio,-s ‘ränto i 
Ijoi, oci at annat 1 ett ar, 5:o [tern ännu halfparten af alla Kyrkiotijonder i tu år. 6:0 
, Jante haU af hvar Sochnepräst och hans Kyrkio fem mark till hästakiöp, 1,Vilket dock 
a ng betahdes. Af thessa hielpeskatter som Clerkerijet, Kyrkior och Kloster utglorde, the 
1 1er dock pa then tijd så stora frijheeter och privilegier hade , kan rijkcdiga bemärkt varda 
hvad tunga then menige man i Rijket lijdit liafver. Och öfver thetta alt kallade Konungen 
ijksens Rad och menige Adeleu tillhopa och beklagade sina nöd att Cronones ränta icke 
kunde tillräckia, att hallå Kommgaståt uppe med. Therföre begiärade han livar tridie gärd 
under Cronone af alla Frälsismäns och Kyrkiors Landboer, och gaf sakena sä före, att han 
med god ratt måtte sådana begiära, ty att landbönderna voro ju så väl plichtige, att hålla 
Konungen uppe som the andra i rijket, och var ju alt frälset kommet undan Cronone, tlier- 
löre när Cronan var 1'örsvagat, måtte Konungen väl kalla ther af något tillbaka. 
I å Ridderskapet och Biskoparna sådana hörde, vordo the illa tillfrijds, och bodo Ko 
nungen Ödmiukeliga att han icke ville förkränkia theras rätt och frijheeter. Hvad han ville 
lyda theras råd och Öfvergilv a the främmande, män, som han hölt uppe här i rijket sig till 
ta svåra bekostmng , skulle Cronones ränta väl tillräckia, och the sielfve ville väl vara ho 
nom så rättrådige som någor ntlätisk man. Så ville the och Lheslijkes göra honom ena rnär- 
kehga undsättning, till att lösa igen the Slott och Lähn som the Tyske hade af honom i 
pant tör theras Sold och hielpa honom så att han skulle komma sig före igen. Och hvar 
han än hade haft at! frälsis gods in under Cronone, så skulle thet dock icke tillräckia, att 
liåha så månge främmande män uppe med. Therföre bad Rijksens Råd osh menige Adelt n 
Konungen therom , att han the Tyska öfvergilv a skulle. Men sådana theras råd och begär 
künde intet hielpa, ty Konungen sade sig hvarken kunna eller villia öfvergifva the Tyskar, 
och att han utan alt motstånd ju ville halva hvar tridie gård af alt frälset, hvilket han 
också lät fullföllia, och tog in thet han begärade, mehr och icke mindre, och antvardade thet 
the Tyska i händer, hvilket them Svenskom ganska illa behagade. Therföre sade the tå 
Konungenom allvarliga till, att han skulle låta them blifva vijd theras rätt, låta the Tyska 
ifrå sig, och besättia Rijksens Slott med Svenska män, eller the nödgades göra tlier annat 
till. Alen effler thet the intet hörde vordo, utan platt förachtade, begyute the en stor part 
sättiä sig upp einot honom, befästa theras gärdar, och sade honom theras huldskap och man 
skap upp , och effter thet the icke voro mächtige nog till att stå honom emot, therföre be 
gärade the tå hielp af Drottning Margaretha, som Danrtemark och Norige fritt och q vitt in 
nehade, Och tå hon såg then nöd och tvång som the Svenske uti voro , och att the be 
gärade hielp af henne, lick hon tillfälle att begära Sverige med the andra tu rijken, och 
gaf the Svenska så för svar på theras begäran, att om the ville anamma henne i or theras 
1 O 7 
Förstinno , så ville hon göra them bistånd, hon ville och hålla them vijd Sveriges lag och 
1’ätt, och låta them blifva vijd theras arf ocli eget frälse och frijheeter. 
Tå nu Drottning Margaretha sådant begärade, vordo the Svenske mycket bekymra 
de , hvad the hälst företaga skulle, förty thet syntes them vara ondt på båda sijdor, dock 
hade the icke andra utvägar, utan att the måste taga henne för theras Förstinno, och säija 
henne huldskap och manskap till, heller the skulle varda i grund förderlvade af Konung 
Albrecht. Therföre fölgde the tå hennes villia effter, och så bcgyntes tå åter en hård och 
langsam feigde här i rijket, ther en osäijelig skada och förderf kom utaf och rijket förderf- 
vades i grund, ty att en part af rijket hölt med Konung Albrecht, cch en part med Drott 
ning