2l8 
XXXIII. OLAI PETRI 
the andra, och liafver iag satt ther in thet som iag hafver förnummet sanningene lijkast varit', 
^ty thet som sant är ville iag ju gärna skrifya) af hvilka man märka mâ, huru h. är i rijket i 
fordom tijd tillgângit halver. Huru Rijket hafver statt under infödde Herrar, ock huru thet 
hafver vordet regerat af främmande Härskap, lmru thet hafver stått under Konungar, och 
huru thet hafver stått under Höfvitsmän. Och må man dock här altijd see hvad obestånd, 
tvist och tvedräckt våra Förfäder hafva varit bekymbrade med, sä att vij icke behöfva för 
undra om i vär tijd illa tillstår. AA'âra förfäder hafva försökt verldenes onda väsende 
sä väl som vij, verlden är altijd sig sielfvom lijk , hon är altijd bullersam och mödosam att 
vara uthi. 
Then i verldene vara skal, han mätte vänja sig att lijda mera ondt än godt, mera 
öhrlig och annor bedröfvclse än frijd. Sä må man ock endeles märka här af verldenes o- 
stadighet, att the högsta ju sä snart varda nederslagne som the lägsta: ja the högsta stä far 
ligast i verldene, ty the hafva mä-nga som gä them efî'ter, så att ju högre en är lörsatt, ju 
flere hafver han ovänner, och lyckhiulet (sont man säija plägar] gar snart omkring i verl 
dene. En ringer man kan snart förhögder varda, och en högt besätin man kan hastigt till 
intet giöras. Af hvilket the som förtryckte äro mage hafva thet hopp, att med them kau 
än bättre varda. Och the ther högt besatte äre mage hafva then fara, att hiulet skal gä om 
med them, och fördenskul hafva öfverväld oeh ö/Verdäd fördrag, tänkiandes att Gud kan 
snart förnedra them och förhöija them som the förtryckt hafva. Sädana seer man nog til- 
förende skiedt vara, hvilket ännu skie kan. 
Thet är offta skiedt att the ther väldeliga andra förtryckt hafva, sielfve sä tryckte vor 
det, att the mäste tiggia nåder af them som the ingen nåd bevijste, emedan the radandes 
vore: ja thet är sä verldenes lopp att sombliga nijd och sombliga upp, thet mage både hö 
ga och läge rätta sig eliter. 
Nu förr än vij gä till vår Materie, skall man vetta att i väre Svänske Chroniker 
finnes ganska lijten rättelse huru här i Rijket hafver tillstått förre än Christendomen hijt 
kom. Ty våra Förfäder hafva antingen lijtet eller ock intet ther om skrifvet. Hvar the 
ock något skrifvit hafva, ta är thet förkommet med then Skrifft som här fordomdags bruka- 
<les i Landet, then man nu kallar Runobokstäfrer ; hafver något varit skrifvit, t ha ha/ver 
thet visserliga varit skrifvit med Runoskrifft. Ty att then Eatiniske Skrifften som man nu 
brukar, kom först hit i Länclet med them som Christendomen hijt förde. Och när then 
Latiniske skrifften uptogs, thä med tijden förlädes ock alt thet som med then Skrifft skrif 
vit var, dock hafver ända then förra Skrifften vordet någon tijd brukad breäevijd then La 
tiniske Skrifften, thet nog är märkandes af the Rimstalvär o) som Bönderne ännU bruka, oeh 
af mäima Runostenar som upsatte äro sedan Christendomen hijt kom. Finnes ock thesslij- 
kes igen gambla Lagböcker och andre skrefne Svänska Böcker , några Ruilobokstäfver insatte 
ibland the Latiniske Skriffterne. Men vare nu ther om huru thet vara kan 5 hvad vare för 
fäder något skrifvit hafva med tlieras Runeskrifft eller -ey, thet är ju vist, till oss är gan 
ska lijten rättelse kommen huru här i rijket tillstod förre än Christendom ert hijt kom, oeh 
ändock then Danska Chrönikan mycket föregifver hvad fordonklägs skal hetas i thesse T re 
Rijken skiedt vara, och räknar långt tillbaka, så kan man dock föga mack t gifva henne. Ty 
att i Danmarck hafver varit samma felet, som när oss är, om gamble Historier, och ther 
utöfver seer mari väl att allestädes sökes stor ähra och prijs. Thcrföre är befrucktandes att 
sanningen är icke altijd framkommen, then dock af Chrönikoskrifvarenom niäst acklas skul 
le, och låter iag andra döma ther om. Thet är vist att i thesse Tre Rijken, som ock i 
mång annor Land hafver varit grofft och oförståndigt folck, the ther föga acktat hafva 
thet som till goda seder och skicklighet hört hafver, och begynte endeles då först lära tuckt 
och seder, när the vorde Christne. 
Therföre kan man ock föga Undra ther uppå, att the antingen lijtet eller ock intet 
skrifvit hafva, thet seer mari väl att vare Förfäder hafva halft thet sätt som the Græker 
och Latiner hade med Fabler och Poetiska Dikter, så att när några märkeliga män voro 
förhanden lhe ther manneliga gärningar oeh något markeliget bedrifvit hade-, orn them dick- 
tade the Ahjsor, Sagor b), Rijm, som the plägade kalla Frijde , och andre sådane Dichter, 
och blommerade them med Fabler oeh förtäckte ord, läggiandes them stor äbro och pris 
till, som thet förtient hade. Och 1he ther märkelige män voro, som sig bevijste manneliga 
emot 
u) Eliarri Runstafvsr, baculi Rimici dicti. 
b) Cod. i. Sånger.