XXXIÏ. STORA RIMCHRÔNIKASr. 
iqS 
Så framfusse voro the Hustrur thâ, 
At the hade gärne lätet sig til Riddare slå, 
Om the hade Piltebarn i bukeu hafft, 
Och ey vore kommen til sin k rafft , 
Yist hade the låtit thet Riddare blif vit , 
Hvad heller thet hade dödt eller lefvat. 
Sedan alt var effter min villa gângit, 
Och iag hade all Slotten i händer fångit, , 
Mine Fougdter satte iag ther oppâ, 
Och i hvart Län iag giorde och så, 
At the skulle effter min bcgäre 
All Skatt och Ränta aff Ahnogen bäre. 
Hvad Svenske blefve sake, skulle the ey undraga, 
Men the Danske skulle the jo taga i daga, 
En thy han Lifvet förvärekat hade, 
Skulle honom anta skee ingen skade; 
Min Breff och Ord höllt iag fulle i mäste , 
Men thâ ville iag vara pä Svenskes värste: 
Så hade iag och mine Fougdter befalt, 
Ey skona the Svenske, ehvad thet galt: 
Rom Dansker och Svensker in för Rätta, 
Och var them emillan någon trätta, 
Danske böd iag mine Fougder hielpa, 
Svenske altijd til saken stielpa ; 
Vore the och Svenske bäden tvä, 
The skulle thâ både för skadan stå. 
Jöns Falster soin Urebroo hade inne, 
Ett stycke giorde han i thet sinne ; 
Flarald Platting c) lät han fånga, 
Och med Stöile och Sporre til galgan gange, 
Ther lät han honom hänga uthan donima, 
Thet Rychte monde vijda om Sverige komma, 
Aff hvilket vorde mig mange vrede, 
Och dageligen fmgo til mig stoor lede; 
Therföre gick thet Jöns Falster ey val, 
I Arboga bleff han slagen ihäl. 
Jag hade och offta stoor onåda, 
Ehuru jag skulle Her Steen förråde, 
Jag had honom offta til Stockholm komma, 
Och ingalunda thet försumma: 
Han lagade thet huru han kunde, 
Til mig kom han ingalunda; 
Stundom nionde han til 1* indiand iarä, 
Och stundom på Nykopingz Slott at vara : 
Ån monde thet ena reso hända, 
At han i Stockholm hade något anda, 
Plan kom tijt med Herrer flere, 
Min hog optändes jo thes mere 
Huru jag skulle honom lifvet afftaga, 
på thet jag skulle liar råda alla daga. 
Her Stecn lät iag kalla til mig thâ, 
Bödelen var ey långt ifrå: 
Hade iag tå ey affrådd varit, 
SÖrgelig hade Her Steen thâ farit, 
Herranar sagde thet skulle ey skee, 
Göra i thet, så skulle i see 
Thet blifver eder til liten fromme, 
() v. Stiernman , Höfd. M. p- làÿ. 
Och j med edre, menlig til Danmarck komme. 
Sedan iag thet hörde iag thet begaff, 
Och Herrenar togo honom med sig aff: 
Tolket tog them illa behaga, 
At iag ville tolket för mig taga, 
Och sagde : om jag hade fullkomnat thet, 
Tå hade iag ingalund lyclitat ther med, 
Vthan flere hade samma vägen gått 
Vthaff them, om iag hade framgång fått. 
Thenna PIcrrane vorde och mig mislynthe 
Före jag them ey Slott och stor förläninghunthe: 
När iag theras Konung och Herre bleff, 
Lofvade iag them med Ord och Breff, 
Al. Svenske Män skulle mäst Slottin hafva, 
Och ined gode Förläningar thent begåfva; 
Ther holt iag altzintet aff, 
Vthan Danske iag Slott och FÖrläning gaffi 
Något här effter iag monde har Konung vara, 1 
Monde iag neder til Danmark fara, 
Allan Skatt the monde öfver Sverige göra 
Lät iag til Danmarck med mig föra, 
Jag sampnade åter mina Män, 
Och drog sa in til Sverige igen, 
Min Drottning Chirstin fölgde och thå; 
Jungfru Eddela d) giorde och så, 
Altijd skulle hon åka med mig i Släda, 
Thet giorde jag för lust ocli glade, 
Hon kunde Väl skämpta med sin ord, 
•Och Tärning kasta öfver Fafvelbord. 
I the samma Vinters daga, 
Monde iag til Stockholm draga , 
Vid III åhr iag thetta Rijket hade, 
Mange nye Seder iag pålade , 
Besynnerlig något Godz aS Frälset taga, 
Them mig syntes bäst behaga. 
Frå Her Nils Christiernssoh iag ett Laxefiske tog 
Mig tyckte honom anta hafva Egor nog: 
Honom behagade thet ey väl, 
Med thy slog han min Fougde ihäl. 
Herranar svoro sig alla samman, 
Sedan gick thet mig aff gamman , 
Alle satte sig opp emoot mig thå, 
Och besynte fast på mine Fougder sia. 
Her Steen Sture opp i Dalerne drog, 
Myckit Folck ban ther uthtog, 
Och drog så sedan för Stockholms By, 
Ey låg han länge ther med i thy, 
At thet effter hans vilia gick, 
Med Borgarnes falskheet lian Staden fick. 
Jag kunde ther länger ey sedan bida, 
Åth Danmarck til Siöss lät iag mig lida, 
Min Drotning Chirstin lät iag qvarre blifva, 
Ther monde hon i stoor nöd och armdom hfva; 
Och flere med henne, som ther voro, 
Med Skörbiugg och Hunger the gåfvo sig svåre, 
Mången god feet Hästekropp 
För Hunger skull åto the ther opp. 
Ele- 
£) Regis amasia. Dulin T. II- p- 8b.