i6o
XXXir. STORA RIMCHRÖNIKAN
Märsin kunde sin Man ekke halla,
Therföre matte han i Skippit niderfalla.
Ey är tolkit i book förra rordt,
Eller hvar hafver thetta förre hordt ?
Han som uthan Skip ständer a Lande,
Griper honom i Skippit är til fanga!
Sva motte the tädan draga,
Ok sik för Konung Christiern hardelika klaga ;
The kommo i Stockholm ok vare sva tyste,
Mange Vare the som thetta ey viste.
Konung Christierns Folck begynner ga illa i
hand,
Bade til Vatn ok sva til Land.
Ån bleff Konung Christiern i ty
Med mycket Folck qvar i Stockholms by*
Codex Bure A ft.
drog neder med min Här,
Biskop Kätil fölgde mig til Landamär:
Han låtz vara min Vän full god,
Annat jak tå ey förstod,
Han hade til mik en ondan vilje,
Thet röntes när han monde sig från mig skilje,
Han hyllade Almogen ok sagde sa,
Om the ville med honom stä,
Tå ville han för them våga sitt lijff,
Opsatte moot mig med Oriigh och Krijg,
Han lastade mig med dijger skam,
För allan Almoge ther han foor fram,
At jag höllt h varken ord eller breff,
Ok mycket moot Sverikes La gli bedreff,
Therföre monde honom alla jaka,
Ok til sin Höfvidzmän endräkteliga taka.
Biskop Käthils örlig.
När Konung Christiern var nederdrageri som
är sagt,
Lade jag om vind med allo macht,
Hylla til mig både Land oc Städer,
På thet jag skulle fa mächt thes bäder,
Mandeligh moot Kon. Christiern stå,
Ok honom alf thetta Rijket vtslå.
Thet monde mäst then saken vålle,
Ty hvad han lofvade, ville han ey halle,
Moot Sverikis Lag han myckit giorde,
Svenske Män han svåra missvorde,
Han lät them gripa ok aff Landet föra.
Mycken orätt monde han them göra:
Så giorde han minom Moderbroder kär,
Lät föra honom til Danmarck, at han kom
sedan osäll här.
Tolket ok annat mig optände,
At jak skulle mig frå honom vände.
I Linköping lagde jag ned min Biskopsskrud,
Ok tog igen både Sköld ok Spiut,
Ok redde migh uth som en Orligz Man,
Som Glafven i strijd väl bryta kan,
Jag sagde: jak skulle ey åter vända,
För än med Rijket var grijpet en bättre ända.
Jag bad mina Clerker mig straff och lyte gifva,
På thet the skulle i Freden blifva,'
Och at them ey skulle aff Fienderne skada skee
Bad jag välviljog mot them betee.
När K. Christiern thet besporde,
Huru jag i Sverike moot honom giorde,
Hans Fogda och Embetzmän grijpa och slå,
Med en stoor Häär giorde han sigh rede ta,
Ok kom så här dragandes i Ilandet in.
En min Troo-Tjenare sände jag i thet sinn*
I Bondakläder i Landamärket ther han låg,
Så grannelig hans Häär han Öfversåg,
Ok fick ther veta altsammans slätt,
Kong Christierns mening och hans opsät,
Then Speyare til Kocken i Stegerhvset gick,
Ok bad honom någon Maat gifva sik,
Kocken meente honom en slätt bonde vara,
Som hijt til them med Gärd skulle fara.
Han bad honopi in i Stegerhvset gå,
Han skulle väl ata ok dricka få:
Sedan han hade Varit Kockens Gäst,
Bad Kocken honom vattna sin Häst,
Han svarade honom tå strax ther til,
At han thet gärna göra vil.
Han gick tijt som Hästen var,
När han såg sit ram var han fullsnar,
Sadeln lade han på Hästen tå,
Ok lät så med hast op til mig gå,
All ährende han mig underrijste,
Ok huru Kocken sin Häst monde miste.
Elfter thet var nu så fatt ,
Böd jag mine Clerker gode natt,
Ok drog aff Linköping samnia stunde,
Ok til Opland alt thet jag kunde :
Ther sampnade jag en storan skara,
Så jag meente för Kon. Christiern Iiafva in
gen fara.
Her Steen Sture stodh med mig som en Man,
I allo måtto jag troheet aff honom fan,
Han var en ung Man ok röst,
I Krijg ok Örlig full väl tröst.
Biskop Kätel monde tha Landet sammankalla,
Ok alla the med honom ville halla.
Begynner tha dagh ifrau dag
Alt thet han orkar draga astad,
Ok ville ey ater. vände,
Ån han för Stockholm lände.
Annan tijd kom Almogen för Norraport,
Opräknade ther bade litet ok stort,
The Vare begärende tha,
Thet the motte theras Erkebiskop ater fa;
Meer än thet künde them ekke varda,
Ther med vare the Konungen sva harda;
The belade Malm ok Bro-ända,
Til Käplingen monde the sik vända.
Konungen later uth Skip sva mang,
Ok menar them alla göra bang,
The stormade tilhopa med mycken gny,
Skut-
