124 
XXXII 
STORA RIMCHF-ONIXAIn. 
Ther med Marsken fra lionom gick. 
Konungen loth Radit kalla til sik, 
Aff sin try Rijken alla, 
Ok en Bäyare mäder kalla. 
Marsken kom ater som Konungen bad. 
Ok rönte hans falskheet strax i stad ; 
Konungen lade honum Däktingan paa, 
Aboo ok Tavastahvs ater faa, 
Ther til Oland ok Svartsjö mäder: 
Marsken behagade ey thes bader, 
Vtlian svarade: jak kom här ey ath tolken liste, 
Thet jak meenar sva myckit miste; 
Kan thet ey bätter vara. 
Vnnen mik med Legde hädan fara, 
Konungen ok hans Radh vare kloka, 
The lagde för Marsken manga kroka; 
Marsken förfan tha thera liste, 
Viborg eller Aboo skulden jo miste, 
Ok än ther til tacka Gndh för then fromma, 
At han med Lifvit matte tädan komma. 
Haden ey hafft sva mang rask Man med sik 
Han hade ther blifvit ävinnelik. 
Marsken hade ok förra spordt 
Aff mongom om Her Christierns ord, 
At ä mädan han lifva mna, 
Marsken skulde aldrig Viborg faa; 
Ok meente han blifva med bättre roo 
Paa Viborg, än oppa Abo; 
Ty loivade Marsken Konungen thäre, 
Kär han hade Viborg i sine väre, 
Hvem Konungen vilde Aboo faa 
Visselika skulde han faa thet tha. 
Sidan komma mange ok Marsken klaga, 
Konungen vilde gärna liafva honom aff daga'; 
Hade Marsken svarat sva, 
At han viide til Rätta staa, 
Domara hade han ther nogh fangit, 
Åpter Rätt hade honum litet gangit. 
Ty sköt Marsken altijd a Konungsens Breff, 
Ther med han thera ondska fördreff. 
Marsken tha sik tädan skynde 
Til Vijborg thet snareste han kunde; 
Tha han kom Viborg när, 
Visselika sporde han tliär 
At tusende sin hade Drotzäten svorit sva, 
Marsken skulde aldrig Viborg faa. 
Drotzäten tha sin Hälsoot fick, 
Alle sina Fogtha kallade han til sik, 
Ok bad them alla förvarad sva, 
Litet tänekte han a ahrona tha, 
Han annammade jo Vijborg aff Marsken i troo 
Han skulde jo thet honom igenfaa med roo. 
Gudh giorde tok som han vilde, 
Marsken ok Drotzäten väl åtskilde. 
Samma Dag doo Drotzäten tha, 
Som han hade lofvat Marsken Sloitet faa. 
Marsken kom tha med Konungsens Breff, 
o) Trossen, impedimenta. 
Som han Drotzäten tilskreff, 
At han skulde honom Viborg strax faa- 
Om han ville hans Hyllest naa: 
Ther med fick Marsken thet Fäste, 
Sidan räddes han Konungen ey mäste. 
Konungen fick ater Aboo, 
Som Marsken hade honom sagt i troo. 
Thet Vare här för langt afiskrifva 
Hvad Falskheet Konungen moot honum be- 
drifva: 
Ån Gudh bevarade Marsken all sinne, 
At Konungsens listigheçt fick ey mera virtue. 
55 . X. CHRIS TO FERS OSHA REGERItfCt. MALUM 
R. CHRISTOpHORl IMPERIUM. 
onungen loth sik sidan bida, 
Thet snaraste han kunde rijda 
Til Lödessa i Västergöthaland , 
Ther gingo hon om Nordmän til hand, 
Ok förden sidan til Oslo 
Ok krönten ther strax tha. 
Strax Marsken aff Rijkit fara 
Rikensens Inbyggiare voro thes vara, 
The vordo sidan skinnade ok brände 
Aff Konung Erika Fetalia mycket skämde, 
Them gick sidan sva illa i hand, 
Rade til Vatu sva ok land ; 
Å hvart Svenske Skippin sik vände 
The konnno jo til Konung Erika hände, 
Hans Fetalia the ey mycket rosa 
The gvipo Riddara ok brände Trosa : a) 
Thet vare här för langt at skrifva 
Then skada the här i Rijkct bedrifva. 
Tha Konung Christoffer svadana hörde, 
Ey uthan spott lian ther aff giorde, 
Ok sagde: var Moderbroder sitter paa ett Skär, 
Honum behöfver ok bärning ther. 
The gafvo sik manga fullt ille 
At the Marsken sva fra sik skilde, 
Ty han beskärmade them i alla andar 
Mädan Rikit var i hans häuder. 
Sidan loth Konungen huxa oppa 
Hvar lian ena Drotning faa, 
Han sände bud ther om rijda, 
Ok fick at spöria omsijda, 
At Margrefven aff Brandeborg b) 
Han lilfde förutan Sorg, 
Han hade ena Dotter the 
Skönaste som man matte see : 
Med stakkotom ordom thet sva tilgick, 
Konungen henne til Drotning fick. 
Flon var gammal vid XIÜI Aar, 
Dorothea henna Nanipn var. 
The vigdis bade om en Söndag, 
Drotningen kröutis om Manedag. 
Ey full try Aar the samman blifva, 
Ingen Barn monde Gudh them gifya- 
I 
l) Johannes Alchyinista, Cfr. Lar erbring T. 
IV. p. 5;y.