256 
XXXI. MINSTA RIMCHRÔNIKAN. 
Gud ville oss taga frà diäfvulsens macht, 
At vi skulle honom tiena med hug och acht, 
Yi skulle och samma Christendom hända 
Genom Trona och dopet och til sannan Gud 
vända, 
Och ej mera bidia til stock och sten, 
Som fordom giordes, utan til Gud allen. 
Thet hällde i monstret af Lpsala stad 
Som Presten stod för Agud och bad, 
Och offrade tå som tå var sed, 
Seeg han sa godt som til marken ned, 
Och blef strax stenblinder och kunne ej se, 
Lät leda sig hem med sorg och ve. 
Thetta säg jag och alle the med mig vore, 
Yi grufvade fast och räddes svåre. 
Om natten kom til samme man 
Guds moder Maria och hugsvalade han, 
Och sade: Om tu vill tro pä Jesum Christ, 
Och åter fa tin syn, som tu hafver mist, 
Ta ska! tu tina afguda öfvergifva, 
Om tu ville frälsas och salig blifva. 
Tina Afguda är intet annat än diefvuls kön, 
Och evinnerlig pin o gifva the til lön, 
bien vil tu Christendomen begära, 
Min Son och mig beprisa och ära, 
Tin synd vil jag gifva tig väl an, 
Och tig skal blifva evinnerliga godt. 
Thenna staden skal mig vigi as til heder f 
Och alt afguda dy rk skal läggas neder» 
I min Sons Jesu Christi macht 
Gifver jag tig tin syn, som jag hafver sagt. 
Manden bief strax färdog och fri, 
Och begynte predika i hvarjom by 
Om detta Jernteknet som honom var liandt, 
Och huru han hade sig til Christendomen vändt, 
Och bad them the skulle giöra som han, 
Ty utan tron ingen salig blifva kan. 
När jag alt delta grant förstod, 
At tolken tro var sa mächtog och god, 
Jag sände strax mina trogna män 
Til Sanctum Ansgarium Guds trogna vän, 
Och lät honom förstå livad Presten skiedde, 
Huru Maria Guds Moder sig för honom tedde, 
Och at jag var rede med lif och macht 
Anamma then tro med Gudelig acht , 
Och han skulle mig undervisa och lära, 
Huru jag skulle med tron Gud prisa och ära. 
När Ansgarius thenne tidende sporde, 
Två myndige män han til Biskoper giorde, 
Adehvardus och Stephanus , som var theras 
nama, 
Them sände han hit oss alla til gagn, 
I Sictuna Adehvardus förste mässa sagde, 
LXX marker sölf the til offers framlagde. 
Alt thet folk,,som ther omkring bodde, 
The läte sig döpa och på samma Gud trodde. 
Adelwardus Biskop for sedan utan dvale 
x) Cod. i. addit: Flirsta Christrte Konungi 
Post Harpiinum Rufum habet Cod. 6. 
Til mönstret som var i gamle Upsala, 
Och nederslog al afgud i mönstret stodo, 
Ty the vore onde och icke gode. 
Til Helsingaland Biskop Staphan kom, 
Och vände ther många til Christendom, 
För Guds heder giorde han sig omak nog , 
Och blef ther sedan slagen opâ en skog. 
Ej långt therfrå jordades han lik , 
Jag inenar han är i glädena rik. 
När ahnogen vid Upsala hade thet spordt, 
Huru Aflelwardus hade med theras afguda 
giordt, 
The försampnade sig och giorde ej väl , 
I vrede och harm slogo the honom ihiäl. 
I Biörkö then stad begrofvo ther han, 
Jas tror, at han Himmelrikes ära van. 
Ålmogen tog sedan at trona kasta , 
Och mig margfalleliga hata och lasta, 
At kasta tron var jag ock reda, 
Ty jag räddes svåra för almogens vrede. 
Jag mente, jag skulle them til blidhet böja, 
Och blifva til fred och låta sig nöja. 
Hvad ödmiukt jag tilböd, kunde intet draga, 
Förän de monde m : g lifvet aftaga. 
Tå var gångit af Guds Sons år 
Yäl YIIIC XL och Y, som skrifvit står. 
01 off Erikson Skotkonung. x) 
Jak vart Konung epter min Broder 
I Christen Troo var jak stadng och goder: 
Jak döptis aff S. Sigfridz hand, 
I eena Källo i Wästgöthland, 
Sigfridz Källa wider Huseby, 
Swerike Christnades mast i thy, 
Elfter Gudz börd M. C. och VIII. ahr, y) 
A Femptonde Februarij thet var. 
I Upsala ändades mitt Lijff, 
Aff alders Soot, och ey aff kijff. 
Con. 6. 
jag intet ting i verlden vet 
Bättre än Frid och Rätvishet, 
Ty hade jag ihem i hug och acht , 
Och älskte them af al förmåga och macht, 
Ty gick thet mig til lycka så, 
Jag van alt thet jag slog upå, 
Jag styrde Swerges Rike väl 
Alt. som mig borde med ratt cch skal, 
Jag gat ej lidit osämja och trätta , 
Heller at någor then andra skulle oförrätta, 
Jag var välvillig alja tillika, 
Hvät heller the voro Fattige eller Rika. 
j then tid om Christendom ryckte gick, 
Jag stor hug och vilje til honom fick. 
_ _ - viste jag, huru jag kunde honom få, 
then tro hon skulle tilgå. 
Tå 
y) Cod. 6. Efter Guds byrd tusende och 
femtio år.