LI 
af de inhemska stormän, som inkallat honom och utan 
hvilkas biträde han icke skulle kunnat bibehålla sig, samt 
lemna åt dem de förnämsta civila embetena. Drots-vär- 
digheten hade, som vi sett, Niklis Thuresson erhållit; efter 
hans död stod den i flera år ledig. Under tiden blef Bo 
Jonsson år '1369 utnämnd till konungens ”väldiga embets- 
man”, med nästan samma magt som de forna Jarlarne. 
Marskalks-embetet innehades länge af Karl Ulfsson till 
Tofta, som derjemte de första åren var höfvidsman på 
Stockholms slott. De öfriga af ”konungens och rikets 
rådgifvare” — nu mera den vanliga titeln, — hvilka un 
der de första åren oftast nämnas, äro: biskop Niklis i Lin 
köping, en orolig man, som tagit en verksam del i alla 
stämplingar mot Magnus Eriksson, och hvars afsättning 
denne derföre redan 1363 sökt utverka hos påfven, Bengt 
Filipsson, som ofta uppehöll sig hos konungen, men i öf- 
rigt icke hade någon annan beställning än den af hä- 
radshöfding i ett par härader, Karl Ulfsson af Ulfåsa, 
Sankt Britas son, lagman i Nerike, och Erik Karlsson, 
som en kort tid var ”fogde” på Stockholms slott och se 
dan blef höfvidsman i Östergötland. Kådet hade ännu 
icke under de första åren någon stadgad makt, och dess 
medlemmar voro, som det tyckes, sällan samlade. 
Äfven domare-embetena voro förbehållna åt inhemska 
män, ehuru en Tysk höfvidsman någon gång var förord 
nad till konungens domhafvande vid räfstetingen *). Främ- 
lingarnes obekantskap med landets språk och lagar var 
ett tillräckligt hinder för deras användning till sådana 
tjenster, och folkets valrätt var dessutom ännu icke kom 
men i glömska (N:o 47, 78). 
Då riket oafbrutet var utsatt för främmande trup 
pers genomtåg och inveckladt i krig med Danmark och 
Norge, kunde det inre tillståndet ej vara annat än olyck- 
*) Henrik von Barnekovv var t. e. konungens domhafvande i Södermanland 
1367. Förteckn. å Pergaments-HandL i Säfstaholms Arkiv. Skand. Handl. 
del. 36.