I öfrigt var hela vestra delen af riket ännu i Ha-
kons händer, och han synes genast efter återkomsten fian
sitt tåg varit betänkt på att ånyo börja striden. Åtmin
stone finna vi att han redan i början af sommaren rest
öfver till Danmark, utan tvifvel för att söka bistand i
striden mot Meklenburgarne ; huru denna plan aflupit veta
vi icke, men det följande året uppträdde Waldemar så
som FIakons bundsförvandt. För ögonblicket var dock
Waldemar i verkligheten så litet intresserad för sin svär
sons bästa, att han kort efter dennes besök, d. 7 Juli
1365 ingick ett förbund med grefvarne af Holstein, nyss
deras gemensamma fiender, hvari han af dessa betingade
sig att om de fingo Warbergs slott i sitt våld, skulle de
öfverlemna det åt honom; äfven skulle det stå Holstei-
narne fritt att understödja hvem de ville, antingen Hakon
eller Albrekt, hvilken nu mera af Waldemar erkännes
såsom konung af Sverige. Följande vår bröt Waldemar,
åtföljd af hertig Erik af Sachsen, in i Sverige, eröf-
rade en stor del af de södra och vestra gränsprovinserna,
och har förmodligen äfven vid samma tid underlagt sig
Gotland. Den lätthet hvarmed dessa eröfringar vunnos
gör det sannolikt, att K. Hakon redan nu personligen
deltog i kriget, ehuru vi ej derom känna mer än att han
d. i Juni detta år var i Köpenham *).
Hertig Albrekt begynte nu frukta för sitt och sin
familjs välde i Sverige, och sökte att åtminstone rädda
hvad som ännu återstod. Han infann sig jemte sina an
dra söner på Åleholms slott pa Lolland och uppgjoide
der för sin son Albrekts räkning, d. 28 Juli 1366 med
K. Waldemar vilkoren för en fred, hvilken tyckes vara
helt och hållet dikterad af den senare. Sverige skulle
nemligen för evärdliga tider afträda Gotland, ärend
och Finnheden i Småland, Kind och Mark i Vestergöt-
*) Eröfringens ungefärliga betydenhet synes af den nedannamnda traktaten.
Att norra Halland oekså blifvit, intaget af Waldemar, kan slutas af doku-
meuter, som anföras i »De ældste danske Archiv registraturer», utg. af 1.
A. Becker, B. I. s. 156, Kjöbenhavn, 1854.