XXXI
och ehuru det icke synes sakna grund, hvad en gammal
krönikeskrifvare yttrar, att K. Magnus låtit sig bedragas
vid förlusten af Skåne, drabbar skulden för denna olycka
ännu mer det aristokratiska parti, genom hvars stämplin-
gar landet blifvit skådeplats för ett flerårigt, inbördes
krig, förhärjadt och utplundradt. Innebyggarne, som förut
erkänt för en lycka att hafva kommit under den Sven
ska konungens styrelse *), underkastade sig numera utan
svårighet WMdemars, sedan han lyckats åter upprätta det
Danska riket från sitt förfall, och högtidligen lofvat att
hålla landets gamla lagar och rättigheter i helgd. K.
Magnus skulle, äfven om han i tid förutsett det anfall, som
Waldemar rigtade mot Sverige, svårligen haft krafter att
ensam afböja det; ty hans skattkammare var alltid fattig
och de inflytande medlen togos för tillfället i anspråk af
den påfliga stolen, som d. 18 Maj detta år endast under
det vilkor suspenderat bannlysningen, att dess fordran
inom ett år skulle vara betald. Att underhålla någon
större värfvad trupp, var derföre omöjligt, och på den in
hemska krigsmagten var föga att räkna. Frälsemannen,
vanligen tröga att utgöra sin rusttjenst, voro Konungen
personligen obenägna, och kunde dessutom icke åläggas
att följa honom längre än till landamäret, d. v. s. till
Skånska gränsen: ty Halland behandlas väl uti Landsla
gen (K. B. c. 11) såsom inkorporeradt med Sverige,
men Skåne betraktades såsom ett eget rike. Den gamla,
på indelningen i hundaren eller härad och skeppslag
grundade sjömagten var, efter de framsteg skeppsbyggeriet
och krigskonsten gjort uti Hansestäderna, otillräcklig, och
hela inrättningen hade dessutom efter rusttjenstens infö
rande blifvit rubbad, emedan frälset ville undandraga sig
att deltaga uti utredningen.
Af främmande magter, hvilkas bistånd kunde påräk
nas, voro de Wendiska städerna redan vunna af Walde
mar, genom förespegling af större friheter i Skåne. Det
återstod endast att söka hjelp hos Tyska Kiddar-orden
*} Jfr Svenskt Diplom. IV: 726. V: 4 o. ff.
