XVII 
förlikningen med Waldemar år 13 41 betingade han sig, 
att furstarne Johan och Nicolaus af Werle skulle bibe 
hålla sina panträttigheter inom Danmark oförkränkta *), 
samt upptog grefvarne af Schwerin såsom »vasaller» i sin 
tjenst, lofvade dem skydd och bemedling samt en årlig 
sold af 200 mark silfver (N:o 10, 11). 
Under de nästföljande åren omtalas icke någon be 
röring mellan Sverige och Meklenburg. K. Waldemar 
hade nu med alla formaliteter afsagt sig sina anspråk på 
Skåne, Halland och Blekinge och var sysselsatt med att 
helt och hållet lägga Jutland och öarna under sitt välde. 
K. Magnus hade derföre under någon tid lugn från 
denna sida och kunde egna sin uppmärksamhet åt för 
bättring och sammansmältning af de Svenska lagarne, med 
billigt afseende på det nya frälseståndets fordringar, men 
utan att uppoffra hvarken konungamagten eller det öfriga 
folkets fri- och rättigheter. Under det Waldemar var stadd 
på en pilgrimsfärd till Christi graf, rustade sig Magnus till 
ett krig mot Ryssarne, hvarvid han genom eröfringen af 
Nöteborg sökte betrygga Sveriges välde öfver segelfarten 
på Nyen (Neva). Han skall dervid varit åtföljd af en 
mängd Tyska trupper, men det är knappt troligt, att 
Meklenburgarne deraf kunnat utgöra någon betydande del, 
åtminstone icke förr än på det sednare tåget år 1351. 
Albrekt af Meklenburg var nemligen vid denna tiden 
djupt invecklad i de stridigheter, som följde på Kejsar Ludvik 
IY:s år 1347 inträffade död. Han understödde dervid 
jemte sin bror Johan den s. k. falske Waldemar, som gaf 
sig ut för att vara den, för nära 30 år sedan aflidne, siste 
arfvingen af det Anhaltska huset i Brandenburg, och lyc 
kades derigenom ej blott att förvärfva sig frihet från den 
länspligt, hvaruti han förut stått till Mark-Brandenburg, 
utan ock att af den nye kejsaren Karl IV blifva upphöjd 
till hertig, och det Romerska rikets furste. 
*) Sv. Dipl. V: 77. 
Bidr. t. Shandin. Hist. I. B