XCIII 
synas velat inlägga en tyst reservation mot en sådan mening. 
Men något bruk af denna vidimation liar konungen icke, så 
vidt inan vet, gjort förr än är 1435, då Svenska rådet fordrade 
att få del af unions-akten. Dess bestämmelser motsvarade 
icke livarken hans åsigter om sin egen ställning eller hans af- 
sigter med hertig Bogislaf. Han ville nödvändigt gälla såsom 
arfkonung, hvarmed man den tiden förband föreställningen om 
en högre rätt, och tog det mycket illa, då han fick höra, att 
ärkebiskopen i Upsala Olof Larsson, under det lian besökte påfliga 
liofvet, för att erhålla bekräftelse å sitt val, berättat, att ko 
nungen icke hade ärft thronen i Sverige, utan erhållit den 
genom val. Afven efter uppresningen i Sverige bedref han i 
Danmark sin plan att få Bogislaf erkänd med mycken envishet, 
och det motstånd han rönte, var troligen anledningen, hvarför 
han öfvergal landet. Det var sannolikt ock egentligen för att för 
säkra sig om framgång i denna punkt, oaktadt de Svenska riks 
rådens bestämda motvilja,’ som han Ienmade det ena Svenska 
slottslänet efter det andra dels at Danskar, dels och i synnerhet åt 
lyskar, sa att det vid utbrottet af Engelbrekts uppresning 
knappt fanns ett enda slott af någon betydenhet, som innehades 
af en infödd Svensk, med undantag af Viborg *). 
I f Zio?" je P ss , on â S ods i Upland, utfärdad! i Köpenhamn d. 2 Aue 
1420 och besegladt af riddarne Krister Nilsson (Wase), Anund Sture och 
riksräde* g ' 8 aSOn Httns Krö I lelin ’ hvilkl1 alla fyra voro Svenska 
) Rimkrönikans uppgifter om namnen pä fogdarue S de slott, som Engel- 
orekt intog, kan i allmänhet bestyrkas genom samtida handlingar. Den 
mest beryktade af dem, Jösse Eriksson, är till sin härkomst mindre be 
kant. Hvidtfelts antagande att han var densamme som den Jöns Eriks 
son, hvilken skref sig till Asdal pä Jutland, är, såsom Jahn anmärkt orik 
tigt; likaså Stiernmaus uppgift, att han också kallades Jösse Jute- tv 
det finnes både i Riks-Arkivet och i Upsala Bibliothek köpebref å gods i 
Vestmanland, utfärdade för Jösse Eriksson och bevittnade af Jösse Jute, 
eller der häda tvä nämnas som vittnen. Ett sigill af den sistnämnde, soin 
hänger under Einn Jönssons salubref till Vesteriis domkyrka af d. 13 Aug 
1429, visar, att lians rätta namn var: Jösse Niclisson. Men båda nyttjade 
samma vapen, en tvärbjelke, prydd med en ranka. Det iir deraf sannolikt, 
alt de voro af samma slägt, troligen syskonbarn. Jösse Eriksson var gift 
med en dotter af Norska riksrådet Ulf Jonsson, som boilde på Ervalla i 
Vestmanland (Diplomat. Darlekarl. Suppl, s. 43, jfr Jahn. s. 483). Det 
Imnes ett dokument af d. 7 Juli 1414, som visar, att han redan då var 
fogde på VesterSs slott.