XCI 
Den inre styrelsen och förvaltningen i Sverige under K. Erik. 
K. Erik har under sin långvariga regering egentligen varit 
ledd af blott tvenne idéer, hvilka fullföljda med mycken envis 
het och oförstånd slutligen ledde ej blott till fullkomligt miss 
lyckande, utan ock till hans eget fördert - . Den ena, åter 
vinnandet af Slesvig eller Söder-Jutland, hade medfört en 
ofred om 26 år, af hvilka 16 kunna räknas såsom krigsår. 
Sverige hade derunder åtminstone i det hänseendet varit lyck 
ligare än de andra båda rikena, att det varit mindre utsatt 
för fiendens besök. Måhända var kriget i sin början icke heller 
egentligen impopulärt; Tyskarne hade under Albrekts regering, 
dels såsom fogdar och höfvidsmän dels såsom garnizonstrupper, 
och sedan såsom Vitaliebröder eller sjöröfvare, gjort sig mycket 
hatade i Sverige. Men det uppenbart olämpliga sätt, hvarpå 
det fördes, den i allmänhet sena utrustningen, som fördröjde 
anfallet tills sommaren var halfliden, obeslutsamheten under 
operationerna, och de dåliga anstalterna för truppernas under- 
häll, gjorde jemte den ringa framgång man rönte, att folket 
alldeles ledsnade dervid, ehuru inga bestämda uppgifter om 
sinnesstämningen i Sverige finnas förr än vid Tyska Ordens- 
Högmästarens försök att mäkla fred år 1425, då hans ombud i 
bref från Köpenhamn af d. 3 Aug. inberättade, att Svenskar 
och Norrmän voro derför benägna*). Naturligtvis blef miss 
nöjet, då kriget förnyades och resultatet blef ännu sämre, starkare, 
och framhålles bjert bland skälen till konungens afsättning. 
För frälsemannen, som åtminstone till och med år 1429 
måste deltaga i alla fälttågen, blef kriget särskildt betungande, 
derigenom att konungen icke gaf dem ersättning för hästar och 
vapen, som de förlorade, och icke heller utlöste dem ur fången 
skap, ehuru de enligt lagen kunde fordra bådadera**). Flera 
) Sändebudens Bref, dat. fred. efter Petri ad vincula 1425. 
") Magnus Erikssons Landslag, Kb. c. 18.