XI 
Det återstod nu intet annat för de Hanseatiska Sände 
buden än att förnya sitt löfte om Stockholms öfverlemnande 
till Drottningen d. 29 derpå följande September, samt att för 
skaffa sig den bekräftelse å Stockholms och Hansestädernas 
gamla privilegier, som redan uti traktaten af d. 8 Sept. 1395 
var utlofvad*). Drottningen reste sedan till Sverige och var 
sjelf tillstädes vid Stockholms öfverlemnande. 
Sjöröfveriet i Östersjön 1395 — 1399. 
Det hopp Hanseaterna och Högmästaren för Preussiska 
orden vid sina bemödanden för fredens återställande emellan K. 
Albrekt och de nordiska rikena gjort sig, att sjöröfveriet der- 
igenom skulle upphöra, blef snart på ett fruktansvärdt sätt 
sviket. Under den långa tid, hvarunder det Meklenburgska 
huset först gjort försök att komma i besittning af Danmark 
och sedan att återvinna sitt välde i Sverige, hade det utveck 
lat sig till en så tygellös magt, att det icke mer utan särdeles 
kraftiga åtgärder kunde hämmas, äfven om de furstar, som först 
framkallat detsamma, med allvar sökt att uppfylla sina löften. 
Under inflytelse af det laglösa tillstånd, som denna tiden var 
rådande i hela Tyskland och särdeles i de norra delarne deraf, 
hade sedan 1392 omkring hela Östersjön spridt sig svärmar 
af oförvägna och roflystna sjögastar, hvilka alldeles icke mer, 
än som var förenligt med deras egen fördel, frågade efter de 
Meklenburgska hertigarne. 
Också hade Lübeckarne i Juni 1395, medan underhandlin- 
garne på Lindholmen ännu pågingo, utrustat en flotta af 20 
skepp för att rensa sjön. Vid fredscongressen bestämdes, att 
de krigförande genast skulle hemkalla sina ka.pare, och att hvem 
) Sulim, Hist, af Danmark XIV: 442 — 446, jfr. 643, efter de Hanseatiska 
recesserna.