XCVI 
som K. Erik tillät sig, gjorde ytterligare svårigheter, då ut 
lagorna skulle betalas med ett annat slags mynt än det, hvari 
• de voro bestämda. Det blef snart nödvändigt att medgifva 
varors erläggande i stället; men priset, hvartill de skulle be 
räknas, berodde på uppbördsmännen, och dessa funno sin räk 
ning vid att sätta det mycket lägre än det borde vara, kanske 
blott till hälften af hvad varorna verkligen gälde i städerna *) 
dels till fördel för kronan (N:o 89), dels ock till sitt eget bästa. 
Ölandsboarne begärde derföre genom en skriftlig ansökan hos 
konungen i slutet af 1420-talet, att få återgå till det forna 
sättet, och fa erlägga boskap och spannemal i stället föi pen- 
' ningar, »såsom andra skattebönder i riket när och fjerran 
gjorde», tillägga de, hvaraf skulle synas, att den omtalda för 
vandlingen åtminstone i södra Sverige icke varit allmännare 
införd. Hos allmogen var naturligtvis skatternas storlek en 
lmfvudsaklig anledning till missnöje och vid Engelbrekts upp 
resning blefvo de i allmänhet nedsatta med en tredjedel**). 
Afven det andliga ståndet hade konungen gifvit rättmätiga 
anledningar till missnöje, derigenom, att han flera gånger blan 
dade sig uti tillsättandet af biskopar, hvartill han efter lag och 
häfd icke hade någon rätt, och dervid han äfven föredrog ut- 
ländingar, hvilka gjorde hans omdöme föga heder. 
Horgarne, eller, som de ännu länge kallades, köpstads- 
männen, besvärades ej blott af den stockning i handeln, som 
följde med kriget, utan ock af förhöjda tullsatser, hvilket äfven 
var en anledning till missämjan med Hansestäderna. 
Med allt detta är dock konungen moraliskt mer tadelvärd, 
för hvad han försummat, än för hvad han gjort. Han glömde 
hastigt de föredömen och lärdomar, han at sin fostermor er 
hållit. Han omgaf sig helst med utländingar, upphöjde dem 
äfven till riksråder, men såg sällan de infödda och lagliga råd- 
') Bcsvärsskriften, inlemnad vid mötet i Stockholm i Oct. 1435. Hvidtfelt, 
s- 537. 
") Jfr Rådets bref till Finnland d. 24 Juni 1436, Abo o Tidn., 1784, s. 204, 
der brefvet är infördt med den öfversknft det har i Abo domkyrkas copie- 
bok : »Nådhenne (!) breff huru en tridhing afslogx aff Skatten her i landheth 
»som öffwer alt Rikedh är.»