CARL XIV JOHANS - UTSTÄLLNINGEN
93
formbegrepp utan inre drifkraft gár det svenska konstsnickeriet , lösslitet frân sambandet med allt artistskap , öfver i den första industrialismens ka - raktärslösa och tanklösa massproduktion .
Dock , utställningen är närmast ägnad Carl Jo - han , och med rätta hafva därför föremälen ordnats som en ram kring hans och den af hans personlig - het omedelbart präglade omgifningens lif . Med honom , en af den verkliga empirens dañare , fick stilen hos oss en viss inre logik . Den militäriska glans , som lâg öfver hans gestalt , gaf örnar och lejonklor , troféer och segergudinnor betydelse . En rent militärisk anstrykning , en inkallad kondottiers bravur och lägerlifslynne lâgo ocksá särskildt der tidigare âr öfver hans hof , där man , sàsom tidens viktigaste memoarförfattare , Schinkel - Berg - man , berättar , »mäste bana sig väg mellan sporrar och sablar» .
Det bästa och fullaste uttrycket för den ska empiren möter ocksâ i de slottsrum , som pâ ställningen ordnats framför allt genom lân frän Rosersberg . Här finner man tidens typiska gardin - uppsättningar med sneddraperade , af pilar hop - hällna kappor — en anordning som länge gâtt igen i Stockholm och som i Frankrike ligen torde hafva symboliserai pâ lansspetsar fäst tältduk . Här finner man de prälande men kyliga färgerna i kallblâtt , mörkgrönt och vinrödt , som skulle hälla i sig ända in i tredje kejsardömet , siden , hvars färgglöd förintas genom fasonering , mattor , de allra fulaste i världen , med stora , stela schabloner . Här finner man de stora , pomposa