CARL XIV JOHANS - UTSTÄLLNINGEN
83
hundradets fantasi som Kinas fruktträdgärdar och Stambuls haremssalar förut varit . Ett efter ett trängde de antika dragen in i rococons dekoration och möbelkonst . Forst af a . llt uppträdde bock - foten — satyrfoten fanns icke förgäfves under silkesstrumpan hos sä mànga af tidens konstnärer och kavaljerer . Men med bockfoten under byrâar och bord följde en rad af andra motiv : lejonklon , panterhufvudet , palmettkransen , fruktsnöret . Snart var heia Pompejis förtjusande Ornamentik med sin pastorala flora och sin fantastiska fauna , sina ero - tiska och bacchanaliska attribut flyttad tili Seinen , och tili och med den egyptiska rococon med öfver lustiga hemligheter lekfullt hopkrupna sfinxer , hvilken roat romarna med sin exotiska kulör , togs upp af den nya rococons allt främmande och exo - tiskt älskande dekoration .
I början gjordes denna assimilation sorglöst och naivt , sâsom nya pikanta masker utan vidare infogas i ett redan förut brokigt maskupptâg . Men smâningom framträdde grundmotsatserna i de bâda stilarnas väsen . Rococons innersta princip var , kan man säga , vegetativ , och dess linjespel sköt fram~ med ett rikt grenverks yppighet odi nyck - fullhet med tusen i hvarandra böjda kvistar och bladlifvets rundade och mjuka former . Den tika dekorationens grundväsen var geometriskt , och dess schema alltid ett system af rätliniga gurer , hvilkets matematiska och oorganiska natur äfven de rikaste arabeskfestoner icke förmädde skyla . En kompromiss mellan dessa grundolika principer bildade den förtjusande stil , som har