44 SVENSK KONST OCH SVENSK NATUR
aldrig , utan staniiade i Wien , där hans roll för utvecklingen af den österrikiska medaljkonsten blef liögst betydande .
Detta betecknar en ny fas i den svenska me - daljkonstens historia . Dess konstnärsemigration ändrade nu riktning och gick tili Tyskland . Det sista namnet pâ en svensk medaljgravör i den fran - ska kronans tjänst hittas âr 1688 . Dâ erhâller svensken Erben 60 livres , därför att han tjänstgjort som tolk med de svenska taktäckarna i Versailles , samt för sin »omsorg att slâ konungens medaljer» . Namnet är tydligen förvridet , och personen — som synes af utbetalningens ringa belopp — en arbetare . Men notisen gifver ännu ett vittnes - börd om den egendomliga beröring , som pâ 1600 - talet râdde mellan medaljverket i Louvren och mynthuset i Stockholm . Hur högt mäste icke till - verkningen hemma hafva stâtt , dâ icke blott mä - stare som Meybusch , Karlsteen , Faltz och ter , men äfven arbetare och utensilier frân Sverige anlitades för Europas mest konstförfinade hof . Men pâ 1690 - talet gàr strömmen af frân Sverige utflyttande konstnärer öfver tili Tyskland , och i skiftet tili 1700 - talet och dess första decennier utöfva svenska medaljörer därstädes ett rent do - minerande inflytande , ett lika hedersamt som föga bekant kapitel af Sveriges gamia konstflit .