STOCKHOLM I DEN SVENSKA KÜNSTEN 119
mânga olikheterna stâr denna tafia förvänande nära den summariska erinringsbild , som framträder , dà vi tänka pâ Stockholm i dess helhet . Staden inom broarna utgör med Riddarholmen en af tätt stâende hus fylld triangel , hvilkens spetsiga vinkel ligger mot söder , medan den gamia , stora slottsbyggnaden reser sig vid basen . Södermalms bergsrygg visar sin amfiteater af hus behärskade af de tvâ kyr - korna , och Norrmalm företer redan aktningsvärdt utsträckta paralleller af byggnader och gatlinjer . Lâga , länga bryggor leda öfver tili Kungsholmen och Djurgárdstrakterna , â hvilka landsbygden om - sluter horisonten med sin grönska . Stadens grund - schema finns här i hufvudsak och dess stämning ocksâ af festlig öppenhet , med husmassornas tyngd lättad af ljusspel och spegling i de stora vattnen .
Det kala grâ berget träder mängenstädes fram liksom för att erinra om , pâ hvilken karg , nordisk grund svearna mâst lägga sin hufvudstad , men eljes finnas fâ pâminnelser om det hârda lifvet och det kalla väderstrecket . Den ton af festlighet , parad med sorglös ledighet och slöseri med tiden , som utländingar i längt señare dagar anmärkt , finns här redan — en ton afgjordt i dur med blank dager , lätt vemod och glittrande vatten .
Intrycket af Stockholm fullständigas genom andra bilder , utförda af Swidde — först och främst af en stor vy sedd frân söder , tecknande själfva Stadens kärna frân Riddarholmen fram till malm . Denna bild är icke som den fórra i fâgel - perspektiv , men närmare tagen och afsedd att fram - ställa heia den kedja af lysande adelshem , som