112 SVENSK KONST OCH SVENSK NATUR
studerà , blifva topograf och historiker . Detta gäl - ler naturligtvis i allt högre grad ju högre man sti - ger mot forna tider . Jag tänker därvidlag icke ens pä det allra äldsta Stockholm , medeltidens . Ty liksom öfverallt i Sverige lämningarna af den stora katolska odlingen ryckts upp med rötterna eller ätminstone omskapats tili nykter , sträf oigenkänn - lighet , hafva ocksä inom hufvudstadens tullar dess reliker utrotats som ogräs . Det finns knappast nâgon vrâ i Stockholm , där man nu af omgifningen förledes att tänka pä den tid , dà staden var den högst upp i norden ställda utposten för Europas romanska bildning och , trots afstândet , ägde en âterglans frán sydligare länder . Vâr under Folk - ungarna grundade hufvudstad med sin medeltida skyddspatron besitter knappast en enda vinkel , där man frestas att drömma om , hvad här lan de hârda vâdeldarna kunnat spira af bild - rikt , sägnrikt medeltida stadslif , ingen vrâ där man , om man sluter ögonen , kan höra helgonklockorna väcka staden med silfverklar matutina eller nun - nornas nattsâng sjunga den tili ro vid den him - melska modems bröst .
Jag fránser sálunda medeltidens föga kända Stockholm . Men äfven reformationens , som dock är sâ mycket mer tillgängligt och sä mycket när - mare hänger ihop med Stadens señare utveckling , verkar underligt främmande och borta , lât vara att man än — men ack ! huru länge ? — med en vilje - ansträngning i nâgon af Österlänggatans och Stor - torgstraktens gatukorsningar kan fâ en vision af religionsstridernas âr och Vasaâlderns torftiga re -