TVA SEKEL AF STOCKHOLMS LIF
105
utan ansträngning , med charmen i en sâpbubblas skimrande spegling af verkligheten .
I jämförelse med Martin blifva de af vârt âr - huindrades konstnärer , som förekomma pâ utställ - ningen , tunghändta , ansprâksfulla och medel - mättiga : Wahlbergson , som pâ ett orimligt kon - strueradt Stortorg samlat en hop klumpigt model - lerade figurer — skola typerna en smula efterlikna Hjalmar Mörners ? — Stäck , hvilkens melodrama - tiskt blyfärgade bild af Strömmen verkar som för - sta kapitlet af en dâlig roman ur Sues skola , kallad »Skutskepparens dotter» , Palm och Bennet , som ât - minstone ha en lycklig egenskap , den att kunna trösta en människa öfver att hon ej sett Leopold Roberts Italien , ty sâ neapolitanska ( frân 1840— 50 ) verka deras Stockholmsvyer . Bennet har tili och med haft den sällsynta turen att upptäcka en pinje - skog vid Smedsudden , och hans picknickande rar och damer sjunga »O bella Napoli» , medan Mälaren blir gul som golfen vid Neapel ( i den legendariiska uppfattningen ) . För öfrigt ser det trefligt ut däruppe pâ Bennets backe , det künde varit roligt nog att ha fâtt vara med den vackra sommaraftonen för en fyrtio âr sedan och i blâ cylinder och spännhalsduk fâtt citera dämoniska verser i örat pâ den vackra , halfliggande damen i den solferinofärgade dräkten .
Men jag kommer frân den estetiska syn - punkten in pâ den historiska , och när man frân - ser Martin — eller i vâra dagar en Stockholmspoet i kulör som Eugène Jansson — blifva väl taflor frân Stockholm alltid främst dokument , som berätta