TVA SEKEL AF STOCKHOLMS LIF
101
barn med det klappande hjärtat hos en tioáring , som ropar »Sesam , öppna dig ! » , smugit sig in i de nu för längesedan rifna kostymskjulen midt emot Operan och där inne bland fésagornas alla här - ligheter sett strâla i oförglömlig glans ingenting mindre än — en stor , purpurröd sol , den berömda solen i »Cora och Alonzo» , själfva invignings - operans sol , den , som lyste öfver Perus kärleks - yra barn — och sedan , öfver Svensksund .
För alla dessa , som künde komma ihâg sâ mycket , var det som en daguerreotypi af en gam - mal död dam i kanonlockar fâtt lif och förvandlats . Den gamia damen bief ung , bief ung fru , som skulle ut och gâ med sina barn , i sammetsmantilj och klädning af alpacca , högkullig halmhatt och ett litet violett klockparasoll , och dar hon vandrade öfver vägarna , glad och strâlande , med en refräng ur Isouards »Löjliga Mötena» i sinnet , ledde hon vid handen vára föräldrar som smâ . . . Och det är ett egendomligt utsökt , halft historiskt vemod , som denna dröm längt tillbaka mot föräldrars och farföräldrars stad medför , medan ens eget vâr - liga Stockholm ligger och lyser utanför , en blidt ironisk känsla af evig upprepning , af att det alltid är samma och samma sorgmodiga komedi som spelas , hur än det växlar med dekorationer och aktörer .
Utställningen äger sâlunda främst ett riskt intresse , hvilket dock icke hindrar , att den äfven rent konstnärligt taget väl försvarar sin plats — framför allt därigenom , att där finnes represen - terad en verklig mästare , Elias Martin . »Vue - och