TÖCKEN
TÜCKEN .
Tung stâr den hvita dimman , dit nu min kvällsstig för , och genom täta imman jag dagens röster hör — sâ sâng i skymningstimman förflyktigas och dör .
Än allt förnimmes . Bruset frân människor , som brâdt af sten och dröm i gruset sig bygga sköra slott , af flöjt och grât i ljuset — men allt sâ fjärran blott .
Dock hjärtat slog ! Ack , kalla mig icke mer , du röst , mig kärast utaf alla , som fyllt en gâng mitt bröst . Jag skall dit blad , som falla församla sig mot höst .