Titel:
Sista dikter
Beteiligte Personen:
Levertin, Oscar Wikipedia
APRIL
95
En skugga föll mot sanden dof.
Af drömmen flydde solskensspâren.
En gammal faun sin dödssömn sof
bland blomsterhängena i vâren.
ETT MOTE.
En kvinna kom ur myrtenskogens bryn
med dagg frân bladen glittrande i häret
och pannan skuggad lätt af morgonskyn,
men grönskans sken frân solomflutna snâret
längs dräktens vâder gled och hvita hyn.
Hur blödde ej vid denna vârens syn
djupt i mitt bröst det aldrig läkta sâret.
i
Ty mânga lânga àr försvunnit visst,
sen pâ min väg jag mött den smärta kvinnan
med sin högtidligt lyfta myrtenkvist,
den dyrkade och svikta härskarinnan.
Hur var jag ej förändrad sedan sist.
Mitt hjärta grânat, själen helgden mist,
men lika urtg och ren var än prästinnan.
Densamma höga, milda, som en gâng
min ande stärkt med stilla ödesorden
och smärtan soft med silfversträngad sâng.
Men själf en vilsevandrad främling vorden
pâ hvardagsvägen, larmande och läng,
nu andlöst lyssnande tili hennes gâng
jag bidade med blicken böjd mot jorden.