APRIL
95
En skugga föll mot sanden dof . Af drömmen flydde solskensspâren . En gammal faun sin dödssömn sof bland blomsterhängena i vâren .
ETT MOTE .
En kvinna kom ur myrtenskogens bryn med dagg frân bladen glittrande i häret och pannan skuggad lätt af morgonskyn , men grönskans sken frân solomflutna snâret längs dräktens vâder gled och hvita hyn . Hur blödde ej vid denna vârens syn djupt i mitt bröst det aldrig läkta sâret .
i
Ty mânga lânga àr försvunnit visst ,
sen pâ min väg jag mött den smärta kvinnan
med sin högtidligt lyfta myrtenkvist ,
den dyrkade och svikta härskarinnan .
Hur var jag ej förändrad sedan sist .
Mitt hjärta grânat , själen helgden mist ,
men lika urtg och ren var än prästinnan .
Densamma höga , milda , som en gâng min ande stärkt med stilla ödesorden och smärtan soft med silfversträngad sâng . Men själf en vilsevandrad främling vorden pâ hvardagsvägen , larmande och läng , nu andlöst lyssnande tili hennes gâng jag bidade med blicken böjd mot jorden .