Titel:
Sista dikter
Beteiligte Personen:
Levertin, Oscar Wikipedia
VERONA
Med min, som kungligt nâdig var,
sâ furstetiggaren pâ brunnen
bjöd nordens resande barbar,
som till hans taffelrund var hunnen,
välkommen.
Men jag själf stod stum.
Jag künde ej med löje svara.
Hesperisk ättling i hvar tum
var han, jag främmad snyltgäst bara,
en glädjefestens parasit
frân kalla, sträfva fattigdomen,
som vintersvulten kommit hit,
och nu i solen och bland blommen
stod skamsen med min tomma hand.
Framför mig hvit sken pelarhallen,
och i fontän mot snäckans rand
klart sjöng den gnistrande kristallen
tili hymnen ur de tusen brösten.
Och som en syster, hvilken mildt
ser leken gâ och maningsrösten
blott höjer, när det blir för vildt,
lät kyrkans klocka midt i bruset.
Men i mitt hjärta bief sâ tyst,
som om i dörrn till bröllopshuset
jag älskad kvinnas panna kysst.
Af länge sökt och längtad lära
förnam jag höga, blida ord —
jag stilla ville offerkransar bära
tili skönhetsgudens altarbord.