VERONA
Med min , som kungligt nâdig var ,
sâ furstetiggaren pâ brunnen
bjöd nordens resande barbar ,
som till hans taffelrund var hunnen ,
välkommen .
Men jag själf stod stum . Jag künde ej med löje svara . Hesperisk ättling i hvar tum var han , jag främmad snyltgäst bara , en glädjefestens parasit frân kalla , sträfva fattigdomen , som vintersvulten kommit hit , och nu i solen och bland blommen stod skamsen med min tomma hand .
Framför mig hvit sken pelarhallen , och i fontän mot snäckans rand klart sjöng den gnistrande kristallen tili hymnen ur de tusen brösten . Och som en syster , hvilken mildt ser leken gâ och maningsrösten blott höjer , när det blir för vildt , lät kyrkans klocka midt i bruset . Men i mitt hjärta bief sâ tyst , som om i dörrn till bröllopshuset jag älskad kvinnas panna kysst . Af länge sökt och längtad lära förnam jag höga , blida ord — jag stilla ville offerkransar bära tili skönhetsgudens altarbord .