Titel:
Sista dikter
Beteiligte Personen:
Levertin, Oscar Wikipedia
SISTA DIKTER
blick, leende och anletsdrag.
Ljust skratt, lent skinn, hvad var det mera,
du danat tili din drömvärlds gudabild?
Ett slag, och denna sköna lera
brast tu, och vinets ande var förspilld.
Sä nämner maka du en främmad kvinna,
och allt ,du skänker för att vinna
ett okändt, ovisst följeskap,
hvad aldrig nâgon ägde, äga
vili du! En själ! Ack, förr din tunga vet,
hvad stormarna pâ hafven säga
än lefnadsflammans röda hemlighet.
Se, hennes stämma är i dag dig sängen
af luft och gräs, men minns, förgängen
är ren i morgon sommarns tid.
I morgon hennes röst är blifven
kallt stài. Den punkten där du blöder bäst
hon letar som den dragna knifven,
och du är värden, skymfad af sin gäst.
Svart sveper nattens ro om öde djupen.
Lägg endast fingrarna kring strupen,
frân kval och afgud är du fri.
Ack, ön med evigt kärleksmöte,
dit hinner aldrig mans och kvinnas färd
det ger blott dödens breda sköte,
när hjässan lagts mot mörkrets hufvudgärd.