BARBARA ALLEN
69
Min själ är ur ständigt samma sträng af darrande längtan styrd och befallen — jag älskat sä högt hvar vildros pâ äng , som dig , du höga Barbara Allen .
Säg , kallar àu vâren därför svek , för att andra sen sina löften den räckte ? Ja , stäng du din ruta för majnattens smek och dig själf i din stolthets ödsliga häkte !
Som en mor för sitt barn till hemmet vid hand mig kärleken ledde i afton till hallen . Af lyckans och ängslans dubbia brand mitt bröst stod i lâgor , o Barbara Allen .
Ty sâ tycktes mig alltid kärlekens makt som synen af första daggiga grönskan — hvar kvinna jag kärlekens hyllning bragt har rörts om ej fyllts af min majnatts önskan .
En gaf mig allt : hvar ring i sin skatt , en ann blott en târ ur ögonfrans fallen , du ensam din stolthets tunna skratt , du arma , stackars Barbara Allen . »