Titel:
Sista dikter
Beteiligte Personen:
Levertin, Oscar Wikipedia
SISTA DIKTER
Likgiltigt vänds och läggs i kistan ner
en nött relik, som lifvet gaf.
Sen till en trâng och oprydd graf
i kyrkogârdens namnlösa kvarter.
Den dunkla skrift mest liknar deras lif,
som man af tärd och häglös hand
ser ritad i en stadsparks sand
till tunga timmars trotta tidsfördrif.
Hieroglyfer om fördolda sâr
stâ tecknen där en kort minut,
och barn, som leka, sorglöst stryka ut
ett otydt chiffer om förblödda âr.
Ensamma resenärer, sägen rnig,
hur I er tunga färd förmän!
I evigt hemsjuke, som gân
besvikenhetens hvassa törnestig,
min tankes sänklod aldrig kunnat nâ
de dunkla djupen af er nöd.
Ett söndagsbarns mest fulla kärleksglöd
kan ej ett styfbarns bitterhet förstä.
Och dock, när vinet skummar i mitt glas
och rosor täcka helt mitt bord,
jag stundom hör ett sällsamt ord
inom mig midt i festens fröjd och ras,
ett ord tili dem, som gâ därutanför
och se till mina lampor opp,