SISTA DIKTER
Jag lät den ligga oberörd af gnistan i mitt väsen — en sáningsman , som hoppas skörd , men aldrig ansar gräsen .
En liten nál ur hennes hâr ,
glömd som en gunst pâ kudden —
hur skenbart ringa är det sâr ,
som rispas med den udden .
Och dock det känns , som aldrig skall
det läkas och försvinna ,
men som essence ur spräckt kristall
mitt blod skall där förrinna .