54
SISTA DIKTER
och tili hans ord med stora ögon drömde . Dà löste han ur gossens handslag blidt sin tunna hand . Han lyssnarns panna smekte , och mânens sken , som fingret följde hvitt , med isig strâlglans barnets tinning blekte . Sä reste han sig , som han fyllt sin plikt , han vinkade farväl frän^tröskelstenen , och i detsanima mörkrets svarta skikt ren rummet täckt . Hárdt slog kastanjegrenen mot fönstrets frost . Men gössen var ej rädd och sorgsen mer . Sig helgdagsslummern sänkte ikring hans hufvudgärd , och vid hans bädd mot djupblâ grund ren julens syner blänkte . Där ute , i sin mângârds däfna glans , än mânen brann med blekt och töcknigt skimmer . Kring svarta grenar frosten spann sin krans , och kallt i drifvan lyste kornens glimmer . Men vandrarn ren tili nästa stugdörr ländt att andra grubbelsjuka hjärtan rycka ur nattens sorg med budskap om advent och jul , som stundade med all sin lycka .