Titel:
Sista dikter
Beteiligte Personen:
Levertin, Oscar Wikipedia
54
SISTA DIKTER
och tili hans ord med stora ögon drömde.
Dà löste han ur gossens handslag blidt
sin tunna hand. Han lyssnarns panna smekte,
och mânens sken, som fingret följde hvitt,
med isig strâlglans barnets tinning blekte.
Sä reste han sig, som han fyllt sin plikt,
han vinkade farväl frän^tröskelstenen,
och i detsanima mörkrets svarta skikt
ren rummet täckt. Hárdt slog kastanjegrenen
mot fönstrets frost. Men gössen var ej rädd
och sorgsen mer. Sig helgdagsslummern sänkte
ikring hans hufvudgärd, och vid hans bädd
mot djupblâ grund ren julens syner blänkte.
Där ute, i sin mângârds däfna glans,
än mânen brann med blekt och töcknigt skimmer.
Kring svarta grenar frosten spann sin krans,
och kallt i drifvan lyste kornens glimmer.
Men vandrarn ren tili nästa stugdörr ländt
att andra grubbelsjuka hjärtan rycka
ur nattens sorg med budskap om advent
och jul, som stundade med all sin lycka.